Göm menyn

Tekniska framsteg milstolpar i hörselforskningens utveckling

Ur tidningen Forskning och utveckling

Försämrad hörsel med stigande ålder – det är ett gissel som drabbar fyra av tio svenskar. Ofta beror det på att örats hårceller slutar att fungera. Tack vare innovativ teknik har hörselforskningen gått från att förstå, till att lindra – och kan i framtiden sikta mot att bota nedsatt hörsel.

Professor Anders Fridberger och hans medarbetare ägnar sig åt de allra minsta beståndsdelarna i den märkvärdiga apparat som vi kallar örat. I gruppens lilla labblokal trängs två viktiga och dyrbara instrument, ett specialprogrammerat konfokalmikroskop och en laserinterferometer. Det senare så känsligt att det byggts in i en egen liten vibrationsfri kammare. Det är nödvändigt för att studera små hörselnervceller. De fenomen de tittar på utspelar sig i en skala av miljondelar av millimetrar. Via trumhinnan och de tre hörselbenen hammaren, städet och stigbygeln leds ljudvågor in till innerörat. Längs den spiralformiga hörselsnäckan, cochlean, sitter flera rader med hårceller. I toppen på dem sitter de utskott, stereocilier, som är föremål för intresset. En ynka mikrometer korta i diskanten, upp till fem mikrometer i basen.
– Ljudvågorna får stereocilierna att vicka fram och tillbaka. Rörelserna öppnar och stänger jonkanaler i cellmembranet vilket skapar en elektrisk spänning som i sin tur aktiverar hörselnerven, säger Anders Fridberger.

De högfrekventa ljuden försvinner först

hörselforskningHörselsnäckan innehåller upp till 20 000 yttre hårceller och cirka 5 000 inre – ganska få celler jämfört med nervsystemet som består av 100 miljarder celler. Alla finns på plats redan vid födseln och de kan inte förnyas. Cellerna längst ut mot ytterörat är mest känsliga för högfrekventa ljud i diskanten. När man inte längre kan höra gräshopporna spela i augustiskymningen, då är det de som tröttnat. De är kortare och mindre robusta än cellerna längre in i snäckan, där bastonerna registreras. Där är stereocilierna som längst och därmed lättare för forskarna att studera.

Förlorad elektrisk potential avgörande

Studierna har lett till den viktiga upptäckten att stereocilierna kan ändra längd – en sjuklig förändring som medför att de fina håren upphör att vicka i sidled och jonkanalerna slutar fungera. Det kan inträffa hos personer med mycket låg elektrisk potential i innerörat. Med stigande ålder sjunker potentialen ofta från 80-90 millivolt ner mot 0.
– Om vi kan ta reda på de molekylära processerna bakom detta så kanske vi är en behandling på spåren mot vissa former av hörselnedsättning, framförallt den åldersrelaterade som drabbar omkring 40 procent av alla pensionärer, säger Anders Fridberger.

Två proteiner, radixin och myosin 6, är de mest intressanta kandidaterna. Deras betydelse för stereocilierna undersöks nu på bland annat transgena möss där genen för dessa proteiner slagits ut.

Två proteiner är heta kandidater

När Vetenskapsrådet nyligen fördelade årets forskningsmedel fick Anders Fridberger nio och en halv miljoner kronor för att driva projektet vidare i fem år. Tack vare det kan han förstärka sin grupp som nu består av honom själv och tre postdoktorer som följde med vid flytten från Karolinska institutet våren 2013. Tillsammans med Pierre Hakizimana, Elliott Strimbu och Becky Warren fortsätter Anders Fridberger att utforska grundmekanismerna i ett av människans viktigaste sinnen.
 

Text och foto: Åke Hjelm

 


2014-07-22




Sidansvarig: daniel.windre@liu.se
Senast uppdaterad: 2019-06-20