Göm menyn

Jonas vittnar om den historia som tystats ned

För sin mångfasetterade beskrivning av ett mörkt kapitel i svensk medicinhistoria utses Jonas Gardell till medicine hedersdoktor vid Linköpings universitet.
-  Torka aldrig tårar utan handskar är en sorts ”sanningskommission”, säger Jonas Gardell.  Att äntligen få minnas, att äntligen få berätta vår historia.  Jag är hedrad över att bli utnämnd till hedersdoktor i medicin, det visar återigen hur viktigt projektet är.

Jonas Gardells beskrivningar av samhällets och sjukvårdens behandling av aids-sjuka under 80-talet har berört svenska folket. Han vill med böckerna ”Torka aldrig tårar utan handskar” sätta ljus på ett skeende som förträngts och tystats ned.
- Det sista året har inneburit ett erkännande för den här historien, och för att den här historien är relevant och angelägen, inte bara för homosexuella utan för hela samhället. Projektet har nog tagits på allvar redan från början, men att jag kan peka på ett hedersdoktorat i medicin vid Linköpings universitet ger det naturligtvis ytterligare tyngd.

Jonas GardellDet som skedde i Sverige på 1980-talet kan idag kännas i det närmaste absurt, men understryker betydelsen av att vi delger historien till blivande läkare, sjuksköterskor och andra vårdstudenter.
- Många inom vården gjorde ett fantastiskt och uppoffrande arbete, men det skedde också fruktansvärda saker, säger Jonas Gardell.  Jag är inte ute efter syndabockar utan efter att få vittna.
Att Jonas Gardell är engagerad i ämnet går inte att ta miste på. Han berättar om läkare som vägrade ta emot homosexuella i operationssalen och patienter som förvägrades respiratorer.
- Det här är något som vi inte har talat om, vi har lagt locket på och förträngt. En av de viktigaste sakerna med ”Torka aldrig tårar” är att få upprättelse, att äntligen få prata om det. Vi måste få berätta om vad som hände.

För den som inte var med på 80-talet kan det vara svårt att förstå hur tidsandan har förändrats.  Då kunde man säga groteska saker om homosexuella utan att någon höjde på ögonbrynen. Men utifrån det perspektiv av tolerans och respekt vi har idag blir vi upprörda över behandlingen av aids-sjuka i 80-talets Sverige.
- Det är ingen ursäkt för vad som hände då, men däremot är det en förklaring.
Torka aldrig tårar utan handskar är en metafor för ett samhälle utan empati. Ett samhälle där man skyddade sig mot aids på ett sätt som gick långt utöver de skyddsåtgärder som man behövde vidta.  Redan på ett tidigt stadium stod det klart att det handlade om en blodsmitta. Trots den kunskapen hände det att vårdpersonal krävde att man skulle slänga telefoner som HIV-positiva hållit i eller plastade in stolar som HIV-positiva satt på fullt påklädda.  Att döda kropparna inte smittade var också känt, ändå lade man ned dem i svarta sopsäckar och skrev smittofara på.
- Man ville inte ta i en homosexuell kropp. Jag jobbade förresten själv som vårdbiträde då och det fanns personal som menade att jag skulle ha eget uppehållsrum för att inte personalen skulle behöva vara i samma rum som en homosexuell person som kunde sprida aids.

Han poängterar att man måste våga se sin egen del av någonting, våga se sin egen skuld, även underlåtelseskuld. Det var många som kom med hårresande förslag och uttalanden, men det var också oerhört många som inte sade någonting, som bara teg.
- Vi kan inte säga att vi inget visste. Vi hade en skyldighet att ta reda på vad som hände då, liksom vi har en skyldighet att ta reda på missförhållanden som händer i samhället idag. Vi kan inte alltid komma springande 30 år senare och säga att vi ingenting visste. Vi har en skyldighet att ta reda på, och ställa oss över rådande fördomar och rådande consensus.
Samtidigt vill Jonas Gardell påpeka att förändringarna i samhället inte har skett av sig självt.
- Det är inte så att dessa förändringar har givits oss gratis. De är resultatet av politiskt arbete och personligt mod av oss som gick före.


Skammen är en annan springande punkt i berättelsen om aids och HIV. Medicinhistoriskt har man betraktat epidemier på tre sätt. Det ena är som ett straff från gud. Det andra är att det är självförvållat, man ska inte tycka synd om den sjuke utan den sjuke får skylla sig själv, och det tredje är att det är naturens sätt att korrigera ett missförhållande. Alla dessa tre synsätt kom fram i förhållande till aids. Det självförvållande perspektivet kommer upp än idag när man talar om HIV.
- Det är fortfarande en sjukdom där vi delar upp i sjuka i skyldiga och oskyldiga.  Jag kontaktas nästan dagligen av människor med HIV och aids och alla vittnar om hur förlamande skammen är än idag.

Jonas Gardell återkommer till hur viktigt det är att få berätta. Och då inte bara om vad som hände då, utan även att vi måste prata om sjukdomen idag. Samtidigt kan det vara svårt att prata om sjukdomen utan att skuldbelägga.
- När du blir smittad idag, kan du inte säga att du inte visste. Du vet att du ska använda kondom, vilket gör att många sjuka skuldbelägger sig själva. Därför måste vi prata om det utan att skämmas, prata om HIV ur alla aspekter.
Homosexualiteten är skuldbelagd och sjukdomen är skuldbelagd. Även kvinnor som lever med HIV idag är osynliggjorda, genom att man i västvärlden fortfarande förknippar sjukdomen med homosexuella män.
- Allt handlar om att vi måste våga prata om det. Och att våga prata om det utan döma och skuldbelägga.  Det finns inget som är rätt eller fel vad gäller samlevnad och sexualitet.
Jonas Gardell blir nu hedersdoktor för andra gången, sedan tidigare är han hedersdoktor i teologi vid Lunds universitet.
- Jag antar att det är en smula ovanligt att en komiker blir hedersdoktor inte bara en utan två gånger. För mig handlar det inte bara om att komma och ta emot en hatt utan om att bli inbjuden till samtal. Jag tänker att det här är ett sätt att säga att ”vi tycker det du gör är intressant, vi vill gärna diskutera det här med dig”. Och då gör vi det som jag säger att vi måste göra - vi pratar om det.

 

Jonas Gardell kommer att hålla en öppen föreläsning och promoveras till medicine hedersdoktor vid installations- och promotionshögtiden vid Linköpings universitet den 16-17 maj.


Text: Susanne B Karlsson

Foto: Thron Ullberg


2013-02-19




Sidansvarig: daniel.windre@liu.se
Senast uppdaterad: 2019-11-14