Göm menyn

Första professorn i arbetsterapi vid LiU

Hemmingsson

Helena Hemmingsson är LiU:s första professor i arbetsterapi.

Du började din anställning på LiU 1 december förra året. Vad vill du åstadkomma?

- Min främsta uppgift handlar om att stimulera forskningen inom området arbetsterapi. Det finns en del påbörjad forskning här på LiU. Ett område har kopplingar till arbetslivet där två avhandlingar tar upp människors möjligheter att rehabiliteras och återgå i arbete. Resultaten därifrån används idag av arbetsförmedlingar i hela landet. Det är ett lovande område som kan utvecklas. Jag vill också satsa på forskning som handlar om funktionshinder i vardagslivet, liksom tekniken som möjliggörare. Många unga med funktionshinder har till exempel stor glädje av datorer, de ger dem möjlighet att träffa kompisar via chat och virtuella mötesplatser. De kan ha ett socialt liv trots att de sitter hemma.

- Att stimulera forskningsmiljön är viktigt både för forskningen och utbildningen. Det ska finnas ett rikt utbyte dem emellan. På så vis blir också utbildningen mer attraktiv. Jag hoppas också kunna utveckla samarbetet inom Hälsouniversitetet, men även med andra, som exempelvis Utbildningsvetenskap och Tekniska fakulteten. Min känsla är att det är välkommet och möjligt.

Vad har du gjort innan du började på LiU?

- Jag kommer närmast från Karolinska Institutet där jag jobbat som lektor och forskare. 2002 disputerade jag med en avhandling om delaktighet i skolan för barn och ungdomar med funktionshinder. Funktionshindren kan handla om medfödda eller förvärvade skador, alltifrån trafikolyckor till ADHD eller syn- och hörselskador. Det finns ett otroligt behov av att utveckla frågorna om delaktighet. De här barnen går i regel i vanlig skola men det finns inte någon organisation för hur de ska få tillgång till allt som alla andra elever får, som kamratkontakter, att delta i aktiviteter och all slags utbildning. Frågan behöver verkligen uppmärksammas. När jag jobbade som arbetsterapeut utvecklade jag ett intervjuinstrument där vi intervjuade eleverna innan de började i skolan för att på så sätt underlätta skoltiden för dem. Intervjuerna tog upp fysiska och psykosociala frågor som vad de skulle behöva för att kunna vara med på gymnastik, för att kunna räkna eller skriva eller för att kunna delta på rasterna, till exempel. Det är viktigt att fråga eleverna själva så att de kommer med i processen. Via detta intervjuinstrument kom jag in på forskarbanan.

Vad är din uppfattning om varför LiU nu satsar på en professur i arbetsterapi?

- Jag tror det kan bero på att hälso- och sjukvården går alltmer från institutionsvård till att allt fler bor hemma och ska ha möjlighet till ett aktivt och innehållsrikt liv trots att de inte är tiptop friska eller att de har ett funktionshinder. Människor behöver kunna hantera sitt liv hemma, i arbetet eller i skolan. Arbetsterapin har blivit viktig i den processen. Den här kunskapen behöver utvecklas ännu mer och det är ett behov som uppmärksammas av den akademiska världen.

Vad driver dig i din profession?

- Inte minst frågorna som rör funktionshinder i vardagslivet. Vi har en fantastisk hälso- och sjukvård, men nästa steg - rehabilitering och möjligheten att leva ett aktivt och innehållsrikt liv trots funktionshinder- de frågorna är verkligen eftersatta. De flesta av oss lever ett långt liv och det ska ju kunna vara så bra som möjligt hela tiden. Tänkandet kring att man är antingen sjuk eller frisk lever kvar hos de flesta, men det behöver inte vara antingen eller.

- Jag är också intresserad av människors görande, det vill säga aktivitetens betydelse för människors hälsa. Vad innebär till exempel stora förändringar i livet som arbetslöshet eller pensionering? Detta är något som vi behöver studera mer inom arbetsterapin.

Text: Eva Bergstedt 2010-02-12


2010-02-12




Sidansvarig: daniel.windre@liu.se
Senast uppdaterad: 2019-06-20