Göm menyn

Fostran och frigörelse via radion

Radion hade stor genomslagskraft i Sverige kring 1900-talets mitt. Under den här tiden etablerades också radions personliga brevlådor, dit lyssnare kunde skriva om sina personliga problem och få råd. Dessa råd fungerade både frigörande och fostrande visar en aktuell avhandling.

Lis Asklund, ”eterns kurator”, är en klassiker i svensk radio med sitt rådgivningsprogram Människor emellan som sändes 1956-1968. Men den första radiobrevlådan för sociala frågor sändes redan 1939 och rådgivare då var Anna Lisa Söderblom, dotter till Per Albin Hansson.

Det var de stora visionernas tid. Det svenska folkhemmet skulle byggas. Tilltron var stor till den sociala ingenjörskonsten och politikens förmåga att skapa ett gott samhälle. Under några intensiva år på 1930-talet infördes en lång rad socialpolitiska reformer: förebyggande mödra- och barnavård, fri förlossningsvård, mödrahjälp, barnbidrag, folktandvård, arbetslöshetsförsäkring, rätt till semester och förbättrad folkpension.

Nu gällde det att få medborgarna att utnyttja sina rättigheter.

- Det var inte självklart att be om hjälp, säger Sofia Seifarth, som disputerar vid Tema kultur och samhälle, Linköpings universitet. Man ville inte ligga samhället till last. Fattigvård var förknippat med skam.

Sofia Seifarth har studerat de brevlådeprogram för sociala och personliga frågor som sändes av Radiotjänst (senare Sveriges Radio) 1939-1968. Hon visar att de var en viktig del av den sociala upplysning som ansågs nödvändig för att människor skulle hitta sin plats i folkhemmet. Att söka hjälp med sin försörjning, exempelvis, framställdes i programmen som en rättighet och inget att skämmas för.

I början av 1940-talet hade 65 procent av de svenska hushållen radio, i slutet av 1940-talet hela 90 procent. Sverige var det radiotätaste landet i Europa (om än med bitvis dålig mottagning). Radion fick en central roll som folkupplysare.

Brevlådeprogrammen fick också ett stort genomslag. De tog emot många tusentals brev, de allra flesta från kvinnor.

- Brevlådorna var ett alternativ när man var tveksam till att kontakta andra instanser, som fattigvården, barnavården eller församlingspräster, säger Sofia Seifarth. Många vände sig till radion med frågor som de uppfattade som känsliga. På det sättet kan programmen sägas ha haft en frigörande funktion.

Men de var också fostrande och disciplinerande. De brevskrivare som misstrodde myndigheter och experter, som kände sig kränkta och kontrollerade, fick veta att det berodde på felaktiga attityder hos dem själva. ”Se det inte som kontroll, se det som stöd”, var ett av budskapen. Brevlådorna blev en sluss till samhällets experter.

- I programmen definierades vad som skulle uppfattas som problem, vad människor skulle söka hjälp för och vilka professioner som skulle tillhöra expertisen, säger Sofia Seifarth. Lyssnarna fick veta att ”det här problemet kan du inte lösa själv, du måste vända dig till en expert”.

Själva formen, att lyfta fram ett individuellt, ofta intimt problem, i offentligheten, är en föregångare till senare tiders s.k. reality-tv, exemplifierad av Dr Phil och Supernanny. Seifarth visar också hur tilltalet i radiobrevlådorna med tiden blev allt mer intimt och personligt.

I grunden byggde brevlådorna på en dröm om den moderna människan, skriver hon avslutningsvis, en människa som är rationell, kontrollerad, planerande, osjälvisk, demokratisk, kompetent, lycklig, harmonisk och fri från hämmande ideal!!

Sofia Seifarth disputerar den 30 mars. Hennes avhandling heter Råd i radion. Modernisering, allmänhet och expertis 1939-1968. Den ingår i ett större forskningsprogram Kommunikation, kunskap, makt, vid Tema kultur och samhälle, Linköpings universitet. Forskningsledare är professor Martin Kylhammar.

Telefon till Sofia Seifarth 013- 28 22 28, 0709-13 58 28, e-post: sofia.seifarth@isak.liu.se


Anika Agebjörn 2007-03-29




Sidansvarig: webbredaktionen@info.liu.se
Senast uppdaterad: 2009-10-14