Göm menyn

Valet av operationsmetod viktig vid framfall

Skador i slidan eller dess upphängningssystem kan orsaka framfall, vilket drabbar ungefär var tolfte vuxen kvinna. Kristina Crafoord, överläkare vid kvinnokliniken, Universitetssjukhuset Örebro, har skrivit en avhandling om operationsmetoder vid framfall, som nu lagts fram vid Linköpings universitet.

Om muskulaturen i slidan eller bäckenbotten är skadad eller försvagad, kan de anslutande underlivsorganen - urinblåsa, livmoder eller tarm - sjunka ner i slidan, och orsaka framfall. Symtomen kan vara att något buktar fram i eller utanför slidöppningen. Även symtom från urinblåsan eller tarmen är vanliga. Tillståndet kan behandlas med operation.

- Synen på hur framfall ska opereras har förändrats under åren. På 1980-talet var den vanligaste operationsmetoden att stödja försvagningar i främre och bakre slidväggen och korta livmodertappen samt dra ihop bäckenbottenmuskulaturen. Ingreppen har med tiden utvecklats till att i stället sy skador och stödja försvagningar i bindväven i enbart de slidväggar som uppvisar försvagning, säger Kristina Crafoord.

Hon studerar i sin avhandling dels hur operationsmetoderna förändrats genom åren och dels vad olika metoder betyder för förekomsten av operationer för återfall. Hon har studerat ca 540 kvinnor med avseende symtom från underlivet sex år efter operation.

- Utvecklingen har gått från ”fullständig” till ”selektiv” operation, men samtidigt har det också skett en ökning av antalet operationer för återfall. Symptomen har delvis varit beroende av vilken operation som gjorts. Fullständig plastik och operation i främre slidväggen var skyddande mot besvär med buktning och ofullständig tömning av urinblåsan. Smärtor vid samlag var vanligare när bakre slidväggen var opererad jämfört när man inte hade opererat bakre slidväggen.

Hon har även studerat muskulaturens betydelse för risken för återfall. Under åren 1999–2004 kontrollerade hon bäckenbottenmuskulaturen på kvinnor innan de opererades. Undersökningen skedde dels med neurofysiologiska metoder och dels med tryckmätning av ändtarmsmynningens ringmuskulatur.

Resultaten visar att det med dessa metoder inte är möjligt att förutsäga risken för återfall eller utveckling av symptom. Utveckling av framfall beror på ett flertal orsaker och inte bara muskel- och nervskador. Jag har sett att om framfallet kommit tillbaka var det vanligen i främre delen av slidan. Svårighet att tömma tarmen eller starta vattenkastning förbättrades i hög grad men inkontinens av urin och avföring kvarstod till stor del. 12 procent av kvinnorna hade nytillkommen urininkontinens.

- De mätmetoder jag har studerat ger tyvärr inte tillräcklig information för klinisk praxis, säger Kristina Crafoord. Vi behöver lära oss mer om sjukdomsläran för bäckenbotten, både för att minska risken för återfall med ”rätt” operationsmetoder och även för att kunna förebygga framfall.

Avhandlingen lades fram 27 mars.

Kontakt: Kristina Crafoord, tel 019-602 19 26,

e-post: kristina.crafoord@orebroll.se


2009-04-01




Sidansvarig: webbredaktionen@info.liu.se
Senast uppdaterad: 2009-10-14