Göm menyn

”I arbetslivet finns ingen avbytarbänk”

Orsaker till långa sjukskrivningar söks oftast hos den sjukskrivna individen. Men för att en återgång till arbetslivet ska lyckas behövs förändringar på alla nivåer, enligt en arbetslivsforskare som disputerar vid LiU.

- Det som förvånat mig mest är bristen på helhetssyn. Man tittar på varje nivå för sig, individen, arbetsplatsen eller samhället, för att förklara långtidssjukskrivningar. Och man tittar mest på individen. För mig är det självklart att de olika nivåerna samverkar.

Ann-Christine Larsson är sociolog och arbetslivsforskare. Hon har i tre år följt en grupp långtidssjukskrivna på deras väg tillbaka till arbetslivet. Resultatet är bl.a. en avhandling som läggs fram i sociologi vid LiU.

- Vägen tillbaka till arbetslivet går inte att förstå om man inte först har förstått vägen in i sjukdomen, säger hon.

Oftast handlar det om en lång process med upptakt i 1990-talets besparingar inom den offentliga sektorn. I den grupp som Ann-Christine Larsson har följt var de flesta offentliganställda kvinnor: sjuksköterskor, undersköterskor, socialarbetare, fritidspedagoger och barnskötare. Alla hade erfarenhet av ökad stress, krav på ökad flexibilitet, och minskad trygghet i sina arbeten. Extremfallet var en kvinna som haft 27 vikariat på tre år.

Med krympta offentliga resurser ökade också kraven från skola och dagis på dem som föräldrar. Det blev allt svårare att hitta en balans mellan de olika delarna av livet.

Ann-Christine Larsson beskriver den tilltagande känslan av vanmakt i vad hon kallar för vanmaktsprocessen. Till slut blev de sjukskrivna, i de flesta fall med diagnosen utmattningsdepression.

Gruppen har deltagit i ett EU-finansierat projekt i EQUAL-programmet, PEOPLE, där en nyckelprincip var empowerment. Det gällde att tillsammans med de sjukskrivna skapa styrka att ta tillbaka makten över deras egna liv, med ökade resurser och stärkt självkänsla.

När projektet avslutades var de flesta (18 av 28) tillbaka i arbetslivet igen. Men ingen arbetade i den omfattning de gjort tidigare på sina gamla arbetsplatser, och få trodde att de någonsin mer skulle kunna det. Ann-Christine Larsson beskriver en besvikelse i gruppen över att inget hänt på deras arbetsplatser, trots att arbetsgivarna varit med i projektet. Ofta har det rent av blivit värre, med ännu högre tempo och krav. De som lyckats bäst har bytt bana helt och hållet.

- Arbetsgivarna vill väl, men de är också bakbundna av snäva budgetramar och pressade tidsramar. Arbetslivet är så specialiserat idag, det går inte att jobba lite lugnare under en tid med lägre krav på sig.

- Eller som en av kvinnorna uttryckte saken: Det finns ingen avbytarbänk i dagens arbetsliv.

För att skapa ett hållbart arbetsliv måste man se på alla nivåerna, är en av Ann-Christine Larssons slutsatser: Individ- organisations- och samhällsnivån. Och på balansen mellan det betalda och obetalda arbetet.

- Ingen kan ensam ta på sig hela ansvaret, säger hon. Det var det som de här kvinnorna försökte göra. Det gick inte.

Ann-Christine Larsson disputerar den 28 september. Avhandlingen heter Empowermentprocesser – ett sätt att öka långtidssjukskrivna kvinnors resurser? En studie om att återta balansen i arbetslivet och i vardagslivet. Telefon till Ann-Christine Larsson: 0121-31015 eller 0581-81734, e-post: ann-christine.larsson@apel-fou.se


Anika Agebjörn 2007-09-19




Sidansvarig: webbredaktionen@info.liu.se
Senast uppdaterad: 2009-10-14