Revolutionerande ordvrängeri

Det ska vara roligt, rappt, rimmat, respektlöst och helst gå att köra baklänges, om nu publiken kräver det. Att skriva spexmanus är inte någon lättvindig historia. Inte ens om det handlar om ryska revolutionen.

Lämnades ryske tsaren i sticket med död mans hand? Och hade Rasputin några ess i rockärmen?
Efter sju föreställningar med ”Tsar du revolution eller hela Hovet stormar” har Holgerspexarna sett till att historieskrivningen av ryska revolutionen tagit en annan vändning.
Det är ju liksom poängen med spex.

Och spextraditionen i sig har en lång historia; den uppstod runt 1850 i Uppsala som parodier på klassiska dramer, ganska snabbt inspirerade av tidens operettsuccéer som Offenbachs Sköna Helena.

Själva ordet spex kan härledas till studentslang för spektakel och är just det som det ska vara – en respektlös drift med något historiskt eller litterärt motiv.
Mångbottnad, vitsig och ordvitsig. Helst också med anakronismer – alltså rätt sak på fel plats eller vice versa.

Att skriva spexmanus är således inte någon lättvindig historia.
– Det som skiljer mest är väl att det vi skriver ska kunna framföras på scen. Vi måste hela tiden tänka på hur repliker och handling ska kunna gå fram till publiken, säger Gabriel Jägenstedt, LiU-alumn i datavetenskap, spexmakare på sitt nionde år och bas för årets manusgrupp.

Manusmakarna i Holgerspexet drar vanligtvis igång jobbet redan under våren inför premiären som är sen höst.
De brukar vara en handfull – inte gärna fler, för då börjar infall och skilda viljor spreta mot det ohållbara. Idéer och synopser granskas och därefter går manusarbetet in i olika faser.

– Vi skapar karaktärerna, delar upp historien i scener och ändrar om lite så handlingen förs framåt. Nästa steg blir att skriva metarepliker till scenerna, rakt upp och ned och än så länge är det inte precis fråga om något språkligt finlir. Vi tar också in synpunkter från alla andra som jobbar med produktionen. Manuset revideras efterhand och in i det sista.

Historien i sig måste förstås vara grundrolig, men den typiska spexhumorn kommer alltså in i ett ganska sent skede.
– I fas tre, beskriver Gabriel Jägenstedt, då sätter vi rimmen, lägger in allitterationer, temavitsar och allt annat som ska till.

Rimlexikon, synonymböcker och baklängeslexikon läggs på arbetsbordet – eller rättare sagt tas upp på internet:
– Idag finns hur mycket som helst på nätet. Det är nu vi grottar ned oss helt i texten, byter ord, hittar synonymer, kastar om så rimmen flyter. Det är lite pilligt, man måste gilla att pilla med ord om man ska jobba med spexmanus!

Hur vet ni när – och att – texten håller?
– Intuition och vana, kanske? Om vi själva skrattar högt åt repliker eller scener fast vi jobbat med dem länge och hört dem typ hundra gånger, då kan man anta att de sitter. Men det är sällan alla skrattar åt samma saker. Spextexter ska vara dubbelbottnade, alla kan inte hänga med på allt och det är sådant man får ta, säger Gabriel Jägenstedt och berättar att det till och med hänt att någon manusmakare erkänt att de förstått ett skämt först långt efteråt …

Det gäller alltså att vara rolig på flera plan.
– Manuset ligger på en nivå, skådisarna lägger till en annan genom sitt agerande. Scenografi, kostym och musik spelar in och interaktionen med publiken betyder också jättemycket. Som manusförfattare kan man aldrig vara säker på vad fick folk att skratta. Texten eller allt runt ikring? I slutänden spelar det heller ingen roll, det viktiga är att allt smälter samman.

Årets spex engagerade ett 90-tal studenter och LiU-alumner. Av dem stod 14 på scen, fyra i kören, fyra dansare och sex som skådisar. Och Holgerspexet, som startade på Hälsouniversitet 1998 och döpt efter Hälsouniversitetets dåvarande dekan Nils-Holger Areskog, följer sin egen spextradition genom att inte vara så himla spextraditionellt:

– Vi har mer fokus på show än andra, vi förhåller oss mer respektlöst till föreställningen om vad spex är. Många i Holgerspexet brukar också vara av betydligt yngre årgång jämfört med andra akademiska spexgrupper.

Att ha en publik som aktivt ger sig in i spel och regi gör förstås spexandet till en alldeles särskild historia. Delvis är deras agerande förutsägbart:
– Publiken reagerar oftast på de stora dragen. Ramlar det ner ett piano på scen kommer den att begära omstart, det kan man vara säker på. Mycket handlar om förstärka det som händer på scen vid ett omtag, det ska gå fortare, bli tyngre, lättare och så vidare. Då kan vi redan på manusstadiet räkna ut vad som eventuellt kan hända, säger Gabriel Jägenstedt.

Andra publikreaktioner kan innebära knepigare improvisationer från skådisarna. Till exempel då publiken kräver att något ska gå baklänges eller köras på dialekt eller annat språk.

– Publikinteraktionen är det som mest skiljer spexandet från annan teater. Det är en jätterolig utmaning för oss. Inte en föreställning blir den andra lik.

Du har både stått på scen som dansare och skådis, jobbat i produktionen och i flera år skrivit manus. Är spex beroendeframkallande?

– Stundtals! För oss i manusgruppen är det rätt lugnt när det kommer till hösten, vi jobbar som mest intensivt under våren och det kan bli tufft. Då kan man tröttna lite mellan varven.

Nästa år blir det tionde omgången av Holgerspexet du medverkar i. Har du något ”drömspex” du tycker Holgerspexet borde ge sig på?

– Det var faktiskt årets tema, rysk revolution! Och jag blev riktigt nöjd med vårt manus i år. Revolutionen i sig var väl inte särskilt kul, men jag gillar att göra något roligt av ganska sorgliga händelser och när det finns en svärta i dramatiken.

Och det var inte bara Gabriel Jägenstedt som var ”nöjd” med årets uppsättning. Lysande, utropade ÖstgötaCorrespondentens recensent Christer Fällman som avslutade sin recension såhär:

– Det här är nog ett av de absolut bästa spexen jag sett under åren. Imponerande av en ideell studentförening som i många avseenden kan betecknas som närmast professionell i så många sceniska gestaltningar. Hurra och skål för alla!

Läs hela recensionen
LiU-nytt förhandsartikel
Mer om Holgerspexarna

Text: Gunilla Pravitz
Foto: Cecilia Olsson, studentfotograf

2016-11-29