Göm menyn

Språkflisa: Språket, den hunden

Jan Anward
(Östgöta Correspondenten 11/1 2005)

 

”Och språket, den hunden, som skulle beskydda mig, det är ju därför jag har den, den nafsar nu efter mig.”
Det är Elfriede Jelinek som talar, i sin nobelföreläsning, som sändes på storbilds-tv i Börssalen den 7 december.
Vi är här långt ifrån den syn på språket som präglar det mesta av gängse språkvetenskap och språkfilosofi, för att inte tala om läroplanen för den svenska skolan. Där behärskar man språket och använder det till att ge uttryck för sin kunskap och sina personliga ställningstaganden.
I Jelineks värld är språket, ’hennes’ språk, alltid ohjälpligt utanför henne, någon annanstans, på väg bort från henne, till de andra, där det ”skamlöst vältrar sig under händerna på dem som klappar det”. Det lyder henne inte, det håller istället efter henne och vänder sig till och med mot henne. Men även mot de andra förblir det olydigt.
Rötterna till den språksynen finns i den tyske diktaren Novalis märkliga text Monolog, från 1798: ”Just det egendomliga med språket, att det bara bryr sig om sig själv, vet ingen om. Därför är det en sådan underbar och fruktbar hemlighet – att när någon talar bara för att tala, så utsäger han de härligaste, originellaste sanningar. Vill han däremot säga något om något bestämt, så låter det okynniga språket honom säga de mest löjliga och konstiga saker.”
Claude Simon talar förtydligande, i sin nobelföreläsning, den 9 december 1985, om det hårda arbete som krävs av den som slår följe med språket och verkligen vill förtjäna det som till sist sägs. Det drama som Jelinek iscensätter i sin nobelföreläsning bygger på samma grund: den oavlåtliga kampen med språket över den bottenlösa avgrunden mellan avsikt och det som slutligen blir sagt.
Jelinek är också, som Wolfgang Schmidt påpekade i Corren den 8 december, i allra högsta grad en del av en österrikisk tradition. Det är en tradition som med utgångspunkt i Nietzsche vrider Novalis tankegång i en djupt pessimistisk riktning. Språket bestämmer inte bara vad vi ska säga. Det tvingar oss också att ljuga: ”För säkerhets skull, inte för att skydda mig, går mitt språk brevid mig och kontrollerar att jag också gör en riktig, att jag också gör en riktigt felaktig beskrivning av verkligheten”.
I den traditionen ingår, naturligtvis, Ludwig Wittgenstein, som också bidrar med den tredje pusselbiten i Jelineks språksyn, den dialogiska insikten att det jag menar avgörs av de andra: ”… mitt språk visar mig ryggen, så att det kan kan hålla fram magen för främmande människor att älska, …”. Eller, i en direkt motsägelse av en annan romantisk tysk diktare, Hölderlin: ”Det som blir kvar stiftar inte diktarna.”
Jelineks nobelföreläsning är en krävande, oroande och närmast oöversättlig text. Kanske kan den ändå, rätt använd, rufsa till den slätkammade svenska språksynen. Det behövs.


Jelineks och Simons nobelföreläsningar kan man ta del av på Svenska Akademiens hemsida http://www.svenskaakademien.se/. Jelineks föreläsning är översatt till svenska av Margaretha Holmqvist. Novalis Monolog finns i tyskt original och i svensk översättning i Fragment, urval och översättning av Daniel Birnbaum och Anders Olsson, Lund 1990.


Sidansvarig: agnese.grisle@liu.se
Senast uppdaterad: 2016-02-05