Göm menyn

Språkflisa: När idéer inte blir verklighet

Jan Anward
(Östgöta Correspondenten 18/3 2003)

 

När jag började arbeta i Linköping, för drygt tre år sedan, hade jag ibland anledning att titta på kartan som sitter i järnvägsstationens väntsal. Bland annonsörerna runt om själva kartbilden fanns också Linköpings kommun, som med berättigad stolthet proklamerade ”Linköping i världsklass” och ”Här finns spetskompetens”. Där fanns också en lista på spetskompetenser. De verkade ganska uppenbara: flygteknologi, medicinsk teknik och så vidare, så jag tänkte inte särskilt mycket på dem, förrän jag en dag råkade lägga märke till en som jag aldrig sett förut: människa-maskiniteration.
Vilken fascinerande idé! Vilken djärv kombination av genteknik och informationsteknologi! Tänk dig att du sitter vid din dator, förlamad av flera samtidiga deadlines. Då trycker du bara på alternativ-kontroll-C, följt av alternativ-kontroll-V. Vips inträffar en människa-maskiniteration. En kopia av din dator dyker upp på ditt skrivbord, med en kopia av dig själv vid tangentbordet. Sedan är det bara att fördela arbetsuppgifterna.
Världsklass, onekligen.
Eller mrs. Malaprop.
Mrs. Malaprop är en av gestalterna i Richard Sheridans förväxlingskomedi Rivalerna, från 1775. Hon har gett sitt namn åt en särskild sorts felsägningar, malapropismer, som innebär att man byter ut ett främmande ord mot ett annat, ljudlikt men betydelsemässigt olikt, främmande ord. Envis som en allegori på Nilens stränder, för att citera den värda damen direkt.
Iteration kunde ju ha varit en malapropism. Det som avsågs kunde ju ha varit samspel, interaktion, inte upprepning, iteration. Människa-maskininteraktion är ju ett hedervärt utvecklingsområde, om än inte lika spektakulärt och fantasieggande som människa-maskiniteration.
Frågan är olöst - och kommer så att förbli. Något år senare hade spetskompetenserna uppdaterats. Valet mellan interaktion och iteration hade då på ett mycket tydligt sätt inte gjorts. Vad som nu stod var: människa-maskiniteraktion, en vacker blandning av de två orden.
I texten på den karta över Linköping som turistbyrån ger ut hade däremot allt samspel mellan människa och maskin upphört. Där var kompetenserna i världsklass fortfarande åtta, men sensorteknik och medicinsk teknologi hade slagits ihop och människa-maskinitera(k)tion hade upplösts i två: den ena var människa och den andra var maskin.
Och när jag nu kom tillbaka till arbetet efter julen var kartan i väntsalen återigen uppdaterad och nu har de sista resterna av människa-maskiniteration försvunnit. Spetskompetenserna är numera bara sex och ingen av dem nämner människa, maskin, iteration eller interaktion.
En heroisk ansträngning att formulera en idé som aldrig blev verklighet har därmed nått sin naturliga slutpunkt.


Sidansvarig: agnese.grisle@liu.se
Senast uppdaterad: 2016-02-05