Göm menyn

Språkflisa: Det kommer att blir spännande

Jan Anward
(Östgöta Correspondenten 28/12 2002)

 

Är det bara jag som har lagt märke till det?
En av huvudnyheterna på text-tv den 18 december 1999 var: Trafikinspektörer ska får överfallslarm.
Självklart är detta inte korrekt svenska. Presensformen får får inte användas som en bestämning till ska. Infinitiv - få – ska det vara. Alltså: trafikinspektörer ska få överfallslarm.
Samtidigt verkar det inte vara en isolerad felskrivning. Sedan dess har jag antecknat ett tjugotal fall, i både tal och i skrift. Och det är ändå bara dem som jag har haft tid att lägga på minnet och skriva ned. Så vad är det fråga om?
Till att börja med kan man misstänka inflytande från engelskan. Engelsktalande har ju för vana att haka på ett r på ord som slutar på vokal, särskilt om nästa ord börjar på vokal. The very idea-r of democracy, till exempel. Jag vet flera personer med engelska som modersmål som har överfört den vanan från engelska till svenska. En kollega till mig har till och med systematiskt ersatt vissa svenska infinitiver med presensformer. Det är ju en bekväm lösning för en person med engelska som modersmål. Man slipper en massa ord som slutar på vokal och man kan - som i engelskan - använda samma verbform för presens och för infinitiv.
De personer och texter som jag har observerat är dock annorlunda. De har kvar kontrasten mellan infinitiver och presensformer, men ibland använder de en presensform där man hade väntat sig en infinitiv - och de som jag har hört säga sådant har alla haft svenska som modersmål. De kan helt klart ha blivit påverkade av engelska, men ett lån förutsätter en brist eller åtminstone ett aldrig så litet behov. Så, igen, vad är det fråga om?
Språklig innovation (och dit kan man också lugnt räkna lån) är liksom evolutionen en ohämmat opportunistisk process, som bara i mer högtidliga sammanhang låter sig censureras av vårt språkliga överjag, den store modersmålsläraren, som Peter Harms Larsen har kallat honom. I dagligt tal och skrift tar man vad man har, vad som passar in i systemet och i sammanhanget, och försöker skapa så mycket betydelse som man kan med så lite ansträngning som möjligt.
Dubbla presensformer, som i … å dom tänker försöker övertyga oss (Anna Lindh i Aktuellt 15/7 1999) passar in i det svenska systemet. I svenskan, särskilt i talspråk, kan infinitiver bytas ut mot en upprepad tidigare form. Dubbelsupinum (Det har jag aldrig kunnat sagt), dubbelimperativ (Våga väg dig!) och vad Svenska Akademiens Grammatik kallar pseudosamordning (Han kom ihåg och tog med sig mjöl) är de vanligaste fallen.
Mödan blir mindre. Istället för att söka i en helt annan meny av verbformer (infinitiverna) kan man fortsätta söka i en meny som man redan har aktiv (presensformerna). I de båda exemplen ovan undviker man också vokalmöten, men det är inget nödvändigt inslag. Det finns också exempel där inget vokalmöte är inblandat: Det kommer att blir svårt.(textning i Sportspegeln, 1/7 2000).
Men skapar de dubbla presensformerna något semantiskt mervärde? Som i de andra fallen med dubbla verbformer, så kunde det finnas en tätare förbindelse mellan de dubbla presensformerna än mellan en presenform och en infinitiv. Det skulle stämma med att man lika gärna kan stryka ska iTrafikinspektörer ska får överfallslarm.Trafikinspektörer får överfallslarm hade gått lika bra. Vi behöver dock fler exempel.
Det kommer att blir spännande.


Sidansvarig: agnese.grisle@liu.se
Senast uppdaterad: 2016-02-05