Göm menyn

FTi Kultur:Varför äldre människor ogillar språkförändringar

Jan Anward
(Finanstidningen 14/6 1995)

 

Om nu språkförändringar är en del av språkets normala liv, ja i själva verket det sätt på vilket språkbrukare upprätthåller ett språks uttrycks- kraft och smidighet, som jag föreslog i min förra artikel (Finanstidningen 27/4 1995), varför uppfattas då sådana förändringar så ofta som förfall – och ibland som framsteg?

En möjlig förklaring, som Lars-Gunnar Andersson antyder i sin läsvärda bok ‘Fult språk’ (1985), är att framsteg och förfall är de sätt att se på historiska förändringar som vi har lätt tillgängliga. Men den förklaringen räcker inte så långt. Som jag beskrev i min första artikel (Finans- tidningen 17/3 1995), så är förfallsteorin mycket vanligare än framstegs- teorin. Förfallsteorin verkar vara den naturliga teorin om språkförändring. Hur kan det komma sig? Och finns det inte något i språkförändringarna själva som gör att de lätt låter sig tolkas som förfall eller framsteg? Eller ligger framsteget och förfallet bara i betraktarens ögon och öron, i sam- spelet mellan dem som står för förändringen och dem som lägger märke till den?

Låt oss börja med den sista frågan. Som den brittiske lingvisten James Milroy visar i sin bok ‘Linguistic variation and change’ (1992), så är en språkförändring ett drama med åtminstone två roller: innovatör och för- medlare. Innovatören är den som introducerar ett nytt språkbruk: ett nytt uttal av ett eller flera ord, en ökad användning av ett ord, en ny använd- ning av ett ord, en ökad användning av ett visst sätt att bilda meningar eller en nytt sätt att bilda meningar. Om innovatören har en stark ställ- ning i den grupp där innovationen lanseras, så kommer gruppens övriga väletablerade medlemmar att anamma innovationen. Men dessa sprider normalt inte innovationen utanför gruppen. För att det skall inträffa krävs det att innovationen också anammas av mer perifera gruppmedlemmar, som också ingår i andra grupper, där de kan utgöra innovatörer. Det är de som utgör förmedlarna.

I en studie av klassrumsinteraktionen i engelsk skola beskriver Rob Walker och Clem Adelman en klass där uttrycket Strawberries, straw- berries används som värdeomdöme, med betydelsen ‘inte tillräckligt bra’. Walker och Adelman förstod ingenting till en början, men fick sedan för- klarat för sig att det rörde sig om en drastisk förkortning av något som en av klassens lärare brukade säga: Det här är som jordgubbar, gott så länge det varar, men det varar inte tillräckligt länge. Det här är en typisk innovation utan förmedlare. Uttrycket användes bara i en enda klass, ja, det utgör enligt Walker och Adelman en viktig del av den klassens identi- tet och når aldrig utanför den grupp där det myntats. Hade det inte varit för Walker och Adelman, så hade det nu ohjälpligt försvunnit i historiens dunkel.

Mot det kan vi sätta en innovation som gett upphov till en bestående för- ändring. Någon gång på 1600-talet börjar den franska överklassen uttala r på ett nytt sätt, inte som ett rullande tungspetsljud, utan som ett bakre, uvulart ljud (skorrande r). Malisen förtäljer att innovatören var en fransk kung med talfel, men jag har inte lyckats hitta någon solid evidens för detta rykte, tyvärr. Det skorrande r-et sprids sedan över Centraleuropa via den europeiska överklassen, som besökt det franska hovet, vilket får till följd att det nya uttalet sprids från centrum till centrum och först där- efter till den omgivande periferin. Om vi ser på en nutida karta över ljud- ets utbredning, så återfinns det i allmänt bruk i ett antal åtskilda områden: mest karakteristiskt i Frankrike och i mindre områden kring Haag, Köln, Stuttgart, Berlin och Köpenhamn. Den europeiska över- klassen, med en perifer position i den franska överklassen, har här fungerat som förmedlare och sett till att det nya uttalet inte förblev en fransk egenhet.

Motorn i förmedlingsprocessen är förstås identifikation: man anammar förändringar i grupper och verksamheter som man tillhör eller vill (ge sken av att) tillhöra, vilket ger oss en ny roll i dramat: främlingen, den som inte vill anamma en förmedlad innovation. Det är ett välkänt faktum att den språksociala dynamiken i västerländska samhällen fungerar på ett sådant sätt att medelklassen tar upp överklassens språkliga innova- tioner, medan underklassen förhåller sig kallsinnig till dem. Omvänt anammar varken överklassen eller medelklassen underklassens språk- liga innovationer. Överklassen och underklassen är språkliga främlingar för varandra.

Främlingskapet har också en attitydsida. Överklass och medelklass betraktar underklassens språk som rått och obildat eller som pittoreskt och mustigt, medan underklassen uppfattar överklassens språk som onaturligt och tillgjort. Allmänt sett, så tycker vi illa om språkförändringar som vi inte anammar, sådana som är förknippade med grupper och verk- samheter som vi inte tillhör och inte heller vill tillhöra och bra om språk- förändringar som vi anammar, sådana som är förknippade med grupper och verksamheter som vi tillhör eller vill tillhöra.

Men det finns också en subtilare variation på det här temat. Det språk- liga främlingskapet drabbar oss också i verksamheter och grupper som vi tillhör. Och det är en erfarenhet som typiskt hör medelåldern till. För att förstå det måste vi veta något om individers språkliga levnadsförlopp.

Som vi vet vid det här laget befinner sig språk i ständig förändring. Varje ny generation lägger till och drar ifrån uttryck och förändrar därmed det system av gemensamma uttrycksresurser som vi kallar ett språk. Ofta tänker sig språkvetare att den här insatsen är begränsad till den språk- inlärning som sker i barndomen. Men det är en ohållbar förenkling. En individ sätter sina avtryck på det gemensamma språket genom en livs- lång process av språkutveckling, som dock ser olika ut under olika sked- en av livet.

Framför allt ser den olika ut när det gäller innovationer och förmedling av innovationer. Anledningen till att många språkvetare tänkt sig att språk- liga förändringar har sin grund i barnaårens språkinlärning är förstås de många nya uttryck som barn använder när de lär sig ett språk. Förutom sådana välkända exempel som gedde (för gav), så har mina egna barn använt uttryck som nalla (för nalle), leverpastejp (för leverpastej), becki (för spagetti) och veterankex (för smörgåsrån). Men det är sällan sådana uttryck är innovationer, i Milroys lite tekniska mening. Barnen själva be- håller inte de här uttrycken, om de inte anammas av resten av familjen, och det är bara sporadiskt som det sker. Och när de är innovationer, så förmedlas de praktiskt taget aldrig utanför familjen.

Innovationer gör och förmedlar man snarast i ungdomen (särskilt tonåren) och i de tidiga vuxenåren (fram till medelåldern). Men innovationerna har olika funktioner i dessa båda skeden av livet.

I varje skede av livet rör vi oss inom ett antal livssfärer: familjen, kamrat- kretsen, skolan, yrkeslivet, föreningar av skilda slag och olika former av offentlighet. I ungdomen är det framför allt i kamratkretsen som innova- tioner görs och förmedlas. Poängen, med dessa innovationer är förstås att avskärma kamratkretsen från de vuxnas insyn och på så sätt skaffa sig en oberoende bas, utanför familjen. Därför förmedlas innovationerna egentligen bara från ungdomsgrupp till ungdomsgrupp. Vuxnas bruk av dem möter hårdnackat motstånd och blir – i brist på tillgång till innova- tionernas ursprungliga sammanhang – sällan mer än en karikatyr av ung- domsspråket. Detta innebär att de flesta av en ungdomsgenerations innovationer försvinner när den generationen tar steget in i vuxenlivet. Ungdomsspråkets uttryck har en kort omloppstid. Som alla vet, så finns det inget så hopplöst som förra generationens slang – läs till exempel Stig Claessons novel ‘Capillo’ (i hans första bok, ‘Supportern’). En enkel förklaring till det, i de termer som jag utvecklat här, är att förra genera- tionens slang är ett hemlöst språkbruk, uttryck som saknar några som med rätta kan använda dem.

I de tidiga vuxenåren skapas en egen familj och en position i yrkeslivet. I det skedet av livet har innovationer, egna och framför allt förmedlade, en helt annan funktion. De blir en del av det symboliska kapital varmed en ny generation tar initiativet från de redan etablerade och lägger deras bidrag bakom sig. Eftersom innovationerna har den funktionen, så sprider de sig också, om de är lyckade. Det är just det som är poängen med dem. Om yrkesverksamheten sedan är av det slaget att den har en stark ställning i det offentliga livet, så kommer innovationerna också att för- medlas in i den offentliga debatten och vi får en effekt på den samling av olika språkbruk som vi kallar språket.

Att det språkliga främlingskapet i de egna grupperna och verksamheten främst drabbar medelåldern är en direkt konsekvens av det ovanstående. Det är just de medelålders som är tonårsföräldrar och etablerade i yrkes- livet. De har ingen anledning att innovera längre, utan har större nytta och intresse av djup och bredd. Men samtidigt som de söker djupet och bredden, konfronteras de med uppstickare som säger helt andra saker än de etablerade, på ett helt annat sätt. Till råga på allt har barnen blivit tonåringar och helt obegripliga.

Det är inte svårt att förstå att man i det läget spontant börjar betrakta språkets utveckling som en nedåtgående kurva, ett förfall. Så förklaring- en till att förfallsteorin är den naturliga teorin om språkförändring är att den så nära svarar mot det språkliga främlingskap inför de efterföljande generationerna som man typiskt upplever i det skede av livet då man har störst anledning att reflektera över språket.

 


Sidansvarig: agnese.grisle@liu.se
Senast uppdaterad: 2016-02-05