Göm menyn

FTi Kultur: Språkets makt över tanken

Jan Anward
(Finanstidningen 27/9 1996)

 

I år är det fyrtio år sedan ett urval av den amerikanske lingvisten Benjamin Lee Whorfs skrifter publicerades i en postum utgåva (Language, Thought and Reality, utgiven av John B. Carroll, MIT Press 1956) och nästa år är det hundra år sedan han föddes.

Whorf är den mest kända förespråkaren för det som brukar kallas den språkliga relativitetshypotesen eller Sapir-Whorf-hypotesen, efter Whorf och hans lärare, Edward Sapir. Den mest radikala versionen av hypotesen hävdar att varje språk förmedlar en unik bild av världen, som bestämmer vårt sätt att uppfatta och reflektera över vår omvärld. Det är en version som fått utstå mycket hård kritik under de fyrtio år som gått sedan Whorfs bok publicerades. Ändå fortsätter den språkliga relativitetshypotesen att fascinera. I somras var jag exempelvis på en stor internationell pragmatik-
konferens i Mexico City och där ägnades en lång sektion åt frågan om hur japanskan styr japaners tänkande. Minst ett halvt dussin unga japanska forskare försökte övertyga oss om att de inte tänkte som vi andra.

Vad har då den språkliga relativitetshypotesen för status idag, efter fyrtio år av kontinuerlig och stundtals ganska våldsam debatt? I några artiklar framöver på den här sidan skall jag belysa den frågan.

smultron
När vi hyrde ett torp i södra Östergötland i slutet av åttiotalet följde det med ett ganska ansenligt trädgårdsland, som uppenbarligen legat i träda ett par år, för det enda som växte där var en skog av tistlar. Som alternativ till att slå tistlarna och gräva upp landet, vilket var vad vi till sist gjorde, lekte jag med tanken att sätta upp en skylt, väl synlig från vägen, där det skulle stå:
Beträd ej tistelodlingen!

tistlar

Jag vet inte om tricket skulle ha fungerat. Ortsbefolkningen visste förstås att ingen vettig människa odlade tistlar, men vi var ju stockholmare och det vet ju ingen vad sådana kan hitta på. Istället för att förfasa sig över det vanvårdade trädgårdslandet kunde de kanske ha fått något annat att prata om: egendomligt folk som odlar sådant som andra bara vill bli av med.

Det är sådana här exempel som brukar användas för att påvisa språkets makt över tanken. Hur vi beskriver något - som trädgårdsland eller som tistelodling - i fall där det finns flera möjliga beskrivningar, bestämmer hur vi ser på det och hur vi handskas med det.

En mängd studier av hur bias och förhandsinställning påverkar perceptionen berättar samma historia. Den dubbeltydiga figur som Wittgenstein kallar ankhare (i Filosofiska undersökningar IIxi) och som ibland ser ut som en anka och ibland som en hare, är svår att se som något annat än en anka, om det har varit tal om ankor - och lika svår att se som något annat än en hare, om det har varit tal om harar.

smultron
Därifrån är det inte långt till den språkliga relativitetshypotesen. Idén är följande: Om två språk ger olika beskrivningar av något, så kommer det ena språkets brukare att betrakta och handskas med detta på ett helt annat sätt än brukarna av det andra språket.

Vad innebär det då att olika språk ger olika beskrivningar av något? Att det är fråga om olika ord på de olika språken har inte med saken att göra. Jordgubbe heter Erdbeere på tyska, fraise på franska och strawberry på engelska, men det innebär inte i sig olika perspektiv på bären.

Olika beskrivningar är mera en fråga om vilka företeelser som de olika språken grupperar ihop, genom att använda samma ord för dem. Tanken är att föreetelser som faller under samma ord betraktas och behandlas lika. Om ett språk grupperar ihop A och B, å ena sidan, och C, å andra sidan, medan ett annat språk grupperar ihop A, å ena sidan, och B och C, å andra sidan, så innebär då det att de som talar det första språket betraktar och behandlar A som ett slags B, medan de som talar det andra språket inte har någon anledning att se någon likhet mellan A och B.

Svenskan har ett speciellt ord för smultron, men i de andra språken är smultron ett slags jordgubbar, vilda jordgubbar eller skogsjordgubbar. Den språkliga relativitetshypotesen förutsäger då att folk som pratar engelska, franska eller tyska skulle ha större benägenhet än svenskar att betrakta och behandla smultron som en slags jordgubbar.

smultron
Stämmer den förutsägelsen? Ingen vet, men det är en fullständigt undersökbar fråga. Problemet är bara hur vi skall tolka resultatet av en sådan undersökning. Om vi inte hittar några skillnader eller om skillnaderna visar sig dra åt fel håll, så att det är svenskar som betraktar och behandlar jordgubbar och smultron mest lika, så är det förstås ett avbräck för relativitetshypotesen. Men även om vi hittar skillnader och det i rätt riktning, så är det inte uppenbart att de måste tolkas så som relativitetshypotesen föreslår. Det behöver ju inte vara den språkliga skillnaden som är den orsakande faktorn i sammanhanget. Den språkliga skillnaden kan ju lika väl sägas vara ett av många uttryck för en djupare liggande kulturell skillnad.

Det är ju också vad den traditionella västerländska teorin om förhållandet mellan språk och tanke säger: Språkliga yttranden uttryckar tankar som är oberoende av det språkliga höljet.

Också intuitivt verkar detta riktigt. Även taffliga samtal och texter kan visa sig vara bra tänkta och en del prunkande retoriska praktstycken avslöjar sig vid lite eftertanke vara helt hjärndöda alster. Att vi skulle tänka precis så illa som vi uttrycker oss är både mer kontraintuitivt och mera deprimerande.

smultron
Ändå fortsätter den språkliga relativitetshypotesen att ha en stark dragningskraft? Men är dess anspråk berättigade? Och om de inte är det, varför är hypotesen så suggestiv? Fortsättning följer.


 


Sidansvarig: agnese.grisle@liu.se
Senast uppdaterad: 2016-02-05