Göm menyn

FTi Kultur: Sanningen om smultron

Jan Anward
(Finanstidningen 4/2 1997)

 

Som jag har visat i två tidigare artiklar finns det två slags bärnamn i svenskan: de som slutar på -bär och de som slutar som -on. De allra flesta bär-namn betecknar vad vi i dagligt tal skulle kalla bär, men det gäller inte för on-namnen. De betecknar snarare ätliga och nyttiga bär, frukter och växter.

Därför finns det heller ingen skarp gräns mellan on-bär och bär-bär. De ätliga och nyttiga bär som har on-namn skiljer sig inte nämnvärt från ätliga och nyttiga bär med bär-namn. Många bär med bär-namn har också alternativa, men mindre använda, on-namn: tränjon för tranbär, vikon för åkerbär och tistron för svarta vinbär.

Smultron
On-ordens historia är höljd i dunkel, men det mesta tyder på att -on helt enkelt är en gammal pluraländelse, samma som finns i ög-on och ör-on. Detta är helt klart när det gäller orden ostron, plommon och päron. De lånades faktiskt in i svenskan som ostra, plomma och pära och fick sina moderna former genom att pluralisformerna ostron, plommon och päron så småningom spred sig till singularis och slog ut de ursprungliga formerna ostra, plomma och pära där.

Anledningen är inte så svår att förstå. Det är helt enkelt vanligast för neutrala substantiv att ha samma form i singularis och pluralis - jämför ett bord, flera bord.

På liknande sätt kan gamla bärnamn som hallbär, hjorterbär, lingbär (ljungbär) och smulterbär ha haft alternativa on-former i pluralis - kanske för att beteckna en stor mängd (plockade) bär - som sedan har spridit sig till singularis och slagit ut de gamla bär-namnen. Fast det är bara en kvalificerad gissning.

Smultron
Smultron är därför ett typiskt svenskt bär (utanför den botaniska världen). Eftersom de gamla smulterbären var både ätliga och nyttiga - i folkmedicinen användes de mot gikt - fick de också ett on-namn, som sedan trängde ut det gamla bär-namnet. Men inte överallt: i en del dialekter heter smultron fortfarande jordbär.

Jordgubbar däremot är en nykomling i historien, en framodlad hybrid av olika smultronarter som uppkom i Frankrike i slutet av 1700-talet. I Frankrike, England och Tyskland övertog denna odlade varietet det namn som de vilda bären hade haft och de vilda bären fick nöja sig med att kallas vilda jordgubbar eller skogsjordgubbar.

Det är ingen ovanlig process. I Sverige är det den odlade varieteten av hallon som har övertagit namnet hallon, medan de vilda varieteterna blivit vildhallon och skogshallon. I Botswana, har Tore Janson berättat, kallades hästar, när de anlände dit, för zebror. För att skilja dem från 'riktiga' zebror fick så småningom zebror namnet fältzebror. Det tama djuret hade övertagit det vilda djurets namn.

Smultron
I Sverige fick de vilda varieteterna, smultronen, behålla sitt namn. Den odlade varieteten fick ett nytt namn, som är modellerat på det dialektala jordbär och det tyska Erdbeere, men som upprätthåller distinktionen både gentemot jordbär och mot smultron, nämligen jordgubbe, där efterleden gubbe används i (den förmodligen ursprungliga) betydelsen 'klump'. Språkligt sett är alltså, som jag redan har påpekat, jordgubbar inga bär.

Varför övertog inte jordgubbar namnet smultron i svenskan? Förmodligen för att ordet smultron hör hemma i en kulturell praktik som inte kunde överföras på jordgubbar. Smultron spelar ju en central roll i en av de ritualer som gör oss till kulturella svenskar: En varm och lite dammig sommardag, helst på sommarlovet, springer man iväg till sitt eget speciella smultronställe, äter så mycket smultron man har lust och trär sedan ett grässtrå fullt och tar med sig hem. Därefter kommer man alltid att förstå orden smultron och smultronställe med den erfarenheten som klangbotten.

Det förklarar kanske att det knappast finns några smultronprodukter i ett land där det växer så mycket smultron. Smultron skall nämligen ätas direkt. Och det förklarar definitivt den metaforiska användningen av ordet smultronställe som en beteckning för en plats där man hittar det man helst vill ha.

Vidare är det lätt att förstå hur ställda människor blir som inte har gjort den här erfarenheten när de möter en 'svensk' användning av smultron. En amerikansk bekant berättade att han aldrig hade förstått vad Ingmar Bergmans film 'Smultronstället' hade med smultron att göra. Han associerade den engelska titeln 'Wild strawberries' med frihetslängtan och upproriskhet och tyckte inte alls att det passade in på Bergmans film. Inte förrän jag och ett antal andra svenskar hade översatt titeln ordagrant och vältaligt hade förklarat dess kulturella innebörd förstod han vad det hela handlade om.

Smultron
Ett gammalt namn kan överföras på en ny sak om den nya saken också övertar den gamla sakens roll. Om odlade hallon används i stället för vilda hallon, så kan de odlade bären överta de vilda bärens namn. Men om den nya saken inte kan ersätta den gamla saken, så kan den inte heller överta den gamla sakens namn.

Att svenskar betraktar och behandlar smultron på ett särskilt sätt beror således inte på att svenskan har ett särskilt namn för dessa bär. Snarare har bären behållit sitt gamla namn just för att vi av hävd betraktar och behandlar dem på ett särskilt sätt. Men det särskilda namnet bidrar också till att avgränsa och bibehålla det här sättet att betrakta och behandla smultron.

I förhållandet mellan språk och tänkande tränger sig således oundvikligen det praktiska livet in. Frågan om hur ett språkligt mönster påverkar tänkandet måste därför ställas som en fråga om hur tänkandet ser ut i de verksamheter där mönstret är inbäddat.

 


Sidansvarig: agnese.grisle@liu.se
Senast uppdaterad: 2016-02-05