Göm menyn

FTi Kultur: Osagt och osägbart

Jan Anward
(Finanstidningen 29/1 1998)

 

Tvenne lagar styr jordelivet, skriver Stagnelius i Suckarnas mystär: förmågan att begära och tvånget att försaka. Och vår enda möjlighet till andlig muck är att adla tvånget att försaka.
Alltför många böcker om språk delar Stagnelii inställning. De handlar om tvånget att försaka, om vad man INTE kan, får eller bör säga. Den bakomliggande tankefiguren - den må gälla sammansmältandet med det gudomliga eller nationell sammanhållning - är bestickande enkel: vi kan bara uppnå Enheten genom att förneka mångfalden. De som är vana att tänka så lyssnar gärna till falska profeter, som i enhetens namn vill begränsa deras språkliga resurser och särart.

Alltför få är bekanta med den alternativa tankefiguren, klarast utvecklad av Ibn ‘Arabi för snart 800 år sedan: Enheten lär man känna genom att bejaka mångfalden. Det gudomliga kan inte fullbordas annat än genom en mångfald av individer, som var och en är en unik manifestation (avatar) av det gudomliga och som genom sitt eget sätt att lära känna det gudomliga låter det gudomliga få lära känna sig självt i ytterligare en aspekt av sin outtömlighet. Ju större mångfald, desto större enhet.
Samma tankefigur utvecklas också i Martin Bubers version av chassidismen, enklast tillgänglig i den lilla boken Människans väg. Hos Buber förenas den med övertygelsen att var och en av oss har ett personligt ansvar och en moralisk skyldighet att förverkliga sin särart.
Språkligt sett innebär detta att vi alla har en kallelse och ett ansvar att på vårt eget unika sätt förverkliga och berika mänsklighetens språkliga uttrycksresurser.

Här kan vi ta hjälp av Johan Althoff, hjälte bland barn och lingvister i bekantskapskretsen för sin underbara Språklådan. I sin senaste bok, Det mesta är osagt (Alfabeta 1996), delger han oss på ett inspirerande sätt sin upplevelse av språkets oändliga rikedom och de många vägar till språklig individualitet som den öppnar. Vad vi än vill säga finns det ett otal sätt att säga det på. Nya perspektiv, andra ord, metaforer och ironier är bara några av de tillgängliga sätten att dräpa klichéer.
Att sedan Althoff i sin entusiasm ibland tillskriver språket lite väl mycket eget liv - det är ju trots allt inte språket som skapar betydelse, utan språkbrukare - och helt väljer att bortse från de högst påtagliga sociala krafter som motverkar en ständigt flödande uttrycksvariation får man förlåta honom. Det är inte där hans hjärta klappar.
Althoffs plats är varhelst ny betydelse skapas och han för oss med hjälp av strategiskt valda och lyhört avlyssnade exempel genom de olika möjligheter som står oss som språkbrukare till buds. Genomgående är hans tilltro till språket som ett öppet, dynamiskt system av resurser som låter oss överraska både andra och oss själva med ny betydelse. Jag skulle önska att alla svensklärare läste hans bok. Och det vore en outsäglig nåd om åtminstone några radioreklammakare råkade läsa den.

Det mest fascinerande i boken är de fem kapitlen i avsnittet En annan ordning (s. 69 - 93), där Althoff visar hur det som kan sägas men inte går att säga ändå blir sagt. Bland annat lyfter han fram de fickor i vår tradition, som Bakvända visan och besläktade folkliga traditioner, där det osägbara avlagrats: Jag körde in sju torra regnlass innan kornet började spruta från himlen.
Det är en inbyggd perversitet i språket att en sådan bakvänd mening är lika enkel att säga som den normala Jag körde in sju torralass korn innan regnet började ösa ned. Denna perversitet inleder språkbrukare i frestelser som de inte kan motstå.
Det är av sådant stoff som myter vävs. Som Lévi-Strauss så många gånger har beskrivit, så kan vi i en kultur där nygifta män flyttar hem till sin hustrus familj förvänta oss att finna en eller flera myter av följande slag: den unga flickan Rödhake avvisar friare efter friare, för att till sist gifta sig med Valross, som hon flyttar hem till. Men det hela slutar med en katastrof, de unga tu dör av svält på ett klipputsprång som de inte kan ta sig ifrån.
Självklart är detta en sedelärande berättelse, som handlar om hur illa det går när hustrun flyttar hem till mannen, och som sådan står i den bestående ordningens tjänst. Men det är orimligt att säga att sådana berättelser finns till för att befästa den rådande ordningen. Det vore väl i så fall bättre att hålla tyst om det upp-och-nedvända och det bak-och-framvända. Inte heller är det, som Althoff helt riktigt påpekar, särskilt rimligt att barns språkliga upp-och-ned-vändning av världen, Tänk om man hade skorna på huvudet och liknande, främst skulle vara ett sätt att testa att man lärt sig rätt.
Är det inte snarare den oanständiga lätthet med vilken En hustru flyttade hem till sin man låter sig sägas i en kultur där sådant absolut inte låter sig göras som skapar sådana berättelser? Och är det inte själva upptäckten av att det också går att säga Jag har mössan på fötterna som gör att barn bara måste säga det. En myt eller en bakvänd visa är sätt att urladda det formellt sägbara men ideologiskt osägbara genom att placera det i ett sammanhang där det blir entydigt sägbart.

Den berömda paragrafen 7 i Wittgensteins Tractatus Logico-Philosophicus - som M. A. Numminen så förtjänstfullt har tonsatt - slår kärvt fast: ”Varom man inte kan tala, därom måste man tiga.” Men inte ens Wittgenstein själv kunde sluta att tala om det osägbara.
Är det inte i själva verket precis tvärtom? Det vi inte kan tala om, är inte det vad vi helst talar om, och är inte det kanske det enda som vi verkligen MÅSTE tala om, var och en på sitt sätt?
 

 

Not: Om Ibn ‘Arabi kan man läsa på s. 264-271 i Karen Armstrongs Historien om Gud, Forum 1995, och i Viveca Wessels Aguéli. Porträtt av en rymd, Författarförlaget 1990. Se också Gunnar Ekelöfs En outsiders väg, i Promenader och utflykter.

 


Sidansvarig: agnese.grisle@liu.se
Senast uppdaterad: 2016-02-05