Göm menyn

FTi Kultur: Om semantisk förlust

Jan Anward
(Finanstidningen 17/3 1995)

 

I en artikel på den här sidan för ett tag sedan (Finanstidningen 4-6/2) klagade Mats Gellerfelt på det tilltagande bruket av tuff i svenskan. Det som förut var modigt, impopulärt eller hänsynslöst är nu tufft. Detsamma gäller det som förut var svårt, besvärligt eller jobbigt. En kommun lägger ett tufft besparingsförslag, och då blir det tufft för småbarnsföräldrarna i den kommunen. Gellerfelt hade också kunnat nämna det ökande bruket av må dåligt. De som har det tufft mår ofta dåligt. När det blir tufft för småbarnsföräldrarna, så mår många av dem dåligt.

Vad är det Gellerfelt beskriver? Och varför reagerar han som han gör?

Gellerfelt ser uppenbarligen den ökande användningen av tuff som ett pågående eller hotande förfall. Kanske anser han, i likhet med Dr. Samuel Johnson, att språk, precis som regeringar, har en naturlig tendens till degeneration. Det är ingen ovanlig inställning. Det verkar tvärtom vara den vanligaste reaktionen på pågående språkförändringar.

Som den danske lingvisten Otto Jespersen påpekat, så finns det en för- bindelse mellan denna inställning till språkförändring och den gamla idén om historien som ett fortlöpande förfall, en process som för oss allt längre och längre bort från en ursprunglig och förlorad guldålder. Guld- åldern uppfattas ofta också som en språklig guldålder, då tingen hade sina rätta namn och missförstånd var okända. I den kristna mystiska spekulationen, till exempel i Jakob Böhmes kommentar till Första Mose- bok, Mysterium Magnum, likställs guldålderns språk med Adams språk, det språk som Adam uppfann och Gud stadfäste, enligt Första Mose- boks andra kapitel, och som gick förlorat när Babels torn raserades.

Vad är då språkligt förfall? För Böhme innebar katastrofen med Babels torn språkligt sett en semantisk förlust. De uttrycksmöjligheter som fanns i adamitiskan, Adams språk, spreds ut över världen med de olika folken, men varje folk fick bara med sig en bråkdel av de ursprungliga uttrycksmöjligheterna. Efter Babels torn har därför inget mänskligt språk den uttryckskraft som adamitiskan hade.

Det vetenskapliga studiet av språkförändringar fick sitt genombrott i början av 1800-talet. Men det innebar ingalunda någon brytning med idén om språkförändring som språkförfall. Tvärtom. De främsta representant- erna för det tidiga 1800-talets historiska lingvistik, Grimm, Bopp, Schleicher och andra, uppfattade självklart de indoeuropeiska språkens utveckling som ett gradvist förfall. De moderna språkens begränsade böjningsmöjligheter och korta ord utgjorde bara ömkliga rester av ett storslaget förflutet: de klassiska språkens många böjningsformer och långa ord. Schleicher liknade de moderna språkens ord vid antika statyer som rullats så länge i en flodbädd att de blivit nedslipade till släta stencylindrar.

Också för de tidiga historiska lingvisterna är språkligt förfall framför allt semantisk förlust. De förlorade distinktionerna leder till ett fattigare språk, betydelsemässigt och stilistiskt.

Men språkförändring måste inte uppfattas som språkligt förfall. I början av detta sekel lanserade Otto Jespersen en alternativ tolkning av språk- förändringar. Enligt Jespersen bidrar de flesta språkförändringar till en ökande effektivisering av mänskliga språk som uttrycksmedel. Språk- förändringar innebär, med andra ord, framsteg och inte förfall. 1800-talets och det tidiga 1900-talets framstegstro fick här ett uttryck i lingvistiken, men Jespersens idé griper också tillbaka på en lång tradition av filosofisk kritik av naturliga språk som ineffektiva och klumpiga tankeredskap, en tradition som kan spåras ända tillbaka till medeltiden, närmare bestämt till Ockham och hans kritik av den spekulativa grammatiken.

Som kriterium på framsteg föreslår Jespersen en ekonomiprincip: De språk är effektivast som uttrycksmedel – och därmed bäst – som kan åstadkomma mycket med små medel. Ju mindre ansträngning ett språk kräver av sina brukare för att uttrycka en viss betydelse, desto bättre är det. Och en språkförändring som leder till mindre ansträngning med bevarad uttryckskraft är ett klart framsteg i mänsklighetens utveckling.

För Jespersen var de indoeuropeiska språkens utveckling en serie fram- steg. De klassiska språkens böjningar och långa ord var för honom enbart onödiga dekorationer, medan de moderna språkens kortare ord och färre böjningsformer innebar en ökad språklig effektivitet: mindre ansträngning, utan att någon betydelse gått förlorad. Jespersens svar till Schleicher var att Schleichers antika statyer inte hade någon nämnvärd skönhet och att en slät stencylinder är oändligt överlägsen en staty när det gäller att mala säd och mangla tvätt.

Vi har då ett kriterium på förfall: semantisk förlust, och ett kriterium på framsteg: ökad språklig effektivitet. Går dessa kriterier verkligen att tillämpa på konkreta språkförändringar, som den ökande användningen av tuff , eller är frågan framsteg eller förfall rent av fel ställd? Om det handlar min nästa artikel.

 


Sidansvarig: agnese.grisle@liu.se
Senast uppdaterad: 2016-02-05