Göm menyn

FTi Kultur: Låt oss hylla de smidiga satsflätorna
(Replik till Catharina Grünbaum)

Jan Anward
(Finanstidningen 3/4 1997)

 

Jag ifrågasätter inte Cataharina Grünbaums kompetens som språkvård- are. Hennes rekommendationer är vad jag kan förstå välmotiverade och helt professionella – om man accepterar de bakomliggande spel- reglerna.

Det är när man inte gör det, när man byter ut språkvårdsperspektivet mot den vanlige språkbrukarens perspektiv, som rekommendationerna blir godtyckliga.

Det djupaste bekymret är varför man alls ska standardisera vardags- språkets ordförråd. Varför skulle det vara ett problem att svenskan har två, tre eller flera ord - tvålopera, såpopera, såpa, … – för en viss tv- genre? I vardagsspråket gäller maximen att kärt barn har många namn och mångfalden används strategiskt av språkbrukarna för att skapa betydelse. Se bara på presentationen av den nya serien Storstadsliv i City 31/1 1997, där tre såpa och ett tvåloperor mixas på ett snyggt och osökt sätt.

Om man ändå vill standardisera, uppstår ett annat bekymmer: vilka värdekriterier ska man använda? Tvålopera är äldre än såpopera och inhemskare (såpopera låter för likt soap opera) och är därför, enligt gängse språkvårdspraxis, att föredra. Men såpopera, för att inte tala om såpa, är kortare. Dessutom har såpopera bättre associationer, som Catharina Grünbaum själv påpekar, och är mera välljudande, med sitt halvrim i andra stavelsen. Att språkbrukare skulle offra dessa användar- vänliga egenskaper till förmån för de mera ideologiskt betingade ålder och inhemskhet förefaller mig omotiverat.

Jag har flera gånger (exempelvis i FTi 22/12 1995 och 23/4 1996) argu- menterat för att vuxna människor mycket väl själva kan ta ansvar för sitt språkbruk och att de därför är betjänta av kunskap om sitt språk, men inte av pekpinnar om hur de skall uttrycka sig. När pekpinnarna dess- utom inte löser några problem som någon har, så finns det all anledning att göra som jag föreslår: att lära sig av Catharina Grünbaum och andra språkvårdare, men själv välja vilka uttryck man vill använda – om man nu inte delar den uppfattningen att varje betydelse ska ha precis ett uttryck även i vardagsspråket och att det uttrycket ska vara det äldsta och inhemskaste som ännu är i bruk.

 

Satsflätor, så. Jag använde förstås exemplet Kartago anser jag bör för- störas bara för att peka på vad jag pratade om. Mitt resonemang gällde alla slags satsflätor, från Där tror jag det är till Ricki Lake är ett program som jag får utslag om jag råkar slå på.

Behandlingen av satsflätor är inget mindre än en skandal i den svenska språknormeringens historia. Svenskan är i naturligt tillstånd ett språk med vilda satsflätor och unika dubbelsupina (Det hade jag aldrig kunnat trott). Men elever och andra har under lång tid förhindrats att utnyttja de resurser som står till buds i deras språk (se kapitel 6 och 7 i Ebba Lind- bergs Studentsvenska, Skriptor 1973). Och det av ett idiotskäl: att det skulle vara ologiskt att låta ett led från en bisats stå först i en överordnad sats. Det finns ett eko av detta argument i Catharina Grünbaums avsnitt om satsflätor när hon ser sig föranledd att upplysa oss om att det inte är löftet som jag tror i Det löftet tror jag han minns. Men varför skulle någon få för sig det? Ingen behöver väl förklara att man i Det stället äter jag på varje dag inte äter själva stället? Min misstanke är att svenska språk- normerare sneglat lite väl mycket på tyskan när de förklarat de svenska satsflätorna ologiska.

Det är på grund av denna långa historia av omotiverad svart pedagogik som jag tar illa vid mig även av en försiktigt tillåtande text som Catharina Grünbaums. Det är hög tid att svensk språkvård offentligt gör upp med den reserverade hållningen till satsflätor och andra speciella svenska konstruktioner och istället hyllar dem som de smidiga och delvis unika uttrycksmöjligheter de är.

 


Sidansvarig: agnese.grisle@liu.se
Senast uppdaterad: 2016-02-05