Göm menyn

FTi Kultur: Kommer språket före tanken?

Jan Anward
(Finanstidningen 22/10 1996)

 

Sommaren är slut för den här gången. Vi kan inte längre plocka smultron, trä dem på ett strå och sedan långsamt och njutningsfullt äta dem. Så här års kan vi bara tänka på dem och prata om dem.

Som jag påminde om i min förra artikel, pratar svensktalande om smultron på ett särskilt sätt. Till skillnad från engelsktalande, fransktalande och tysktalande, så beskriver inte svensktalande smultron som ett slags jordgubbar. Innebär det att vi också tänker på smultron på ett annorlunda sätt? Och är det i så fall den språkliga skillnaden som är ansvarig för vårt särskilda sätt att betrakta och behandla smultron?

Smultron
Låt oss börja med att reda ut vad smultron är för slags ord. I svenskan finns det två slags ord för bär: de som slutar på -bär och de som slutar på -on. Ett utmärkt hjälpmedel för att ta reda på vilka ord av de båda slagen som finns i svenskan är Svensk Baklängesordbok (Esselte Studium 1981), som innehåller alla orden i Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) och Nusvensk Frekvensordbok (NFO), i baklänges alfabetisk ordning.

Om vi slår upp räb i baklängesordboken hittar vi alla svenska ord (i SAOL och NFO) som slutar på -bär. Nämligen:

hyllebär, multebär, häggbär, kikbär, kråkbär, fågelbär, stickelbär, mistelbär, oxelbär, kornellbär, trollbär, mullbär, ormbär, tranbär, enbär, vinbär, rönnbär, olvonbär, björnbär, slånbär, klarbär, fläderbär, lagerbär, åkerbär, ekorrbär, skogsbär, berberisbär, källarhalsbär, hönsbär, körsbär, surkörsbär, sötkörsbär, krusbär, syltbär, tibastbär, oxbär, blåbär, måbär, och snöbär.

Betraktar vi listan noggrant kan vi se att det finns tre sorters ord som slutar på -bär. Dels har vi bärnamn där bären har uppkallats efter den växt de växer på:

häggbär, mistelbär, oxelbär, kornellbär, enbär, rönnbär, olvonbär, slånbär, fläderbär, lagerbär, berberisbär, tibastbär.

dels har vi självständiga namn på bär, antingen med ett djurnamn (eller ett namn på en icke-mänsklig varelse, som troll) som förled:

kråkbär, trollbär, fågelbär, ormbär, tranbär, björnbär, hönsbär, oxbär.
eller med en förled som betecknar bärets egenskaper, växtställe eller användning:

multebär (= hjortron), kikbär, stickelbär (= krusbär), mullbär, vinbär, klarbär, åkerbär, skogsbär, körsbär, krusbär, syltbär, blåbär, måbär, snöbär.

Smultron
I de två senare fallen är det växterna som har namn efter bären. Ofta används samma namn för bär och växt (man kan plantera krusbär, men knappast enbär). Vill man vara tydlig får man lägga till ris, buske eller träd.

De självständiga namnen är heller inte alltid namn på botaniska arter: varken syltbär eller skogsbär återfinns i någon flora; kikbär är inte ens bär, utan gallbildningar på enbuskar.

Och viktigast: Det är framför allt de självständiga namnens bärare som är ätbara. Visserligen kan man använda enbär, häggbär, rönnbär och slånbär i matlagning, men det är knappast någonting man plockar och stoppar i munnen, som man gör med björnbär, körsbär, vinbär och krusbär.

Bären med djurnamn som förled i sina namn är dock mindre goda än de bär som har andra förleder i sina namn. Ormbär och trollbär är rentav giftiga, i likhet med tibastbär och olvonbär.

Smultron
Vad vi kan urskilja här är ett mera omfattande språkligt mönster av ett slag som Whorf var en mästare på att påvisa. Olika slag av X i sammansättningar av typen X-bär uttrycker olika relationer till de bär som åsyftas. Om vi har att göra med en växt med bär, så kan vi antingen fokusera bären eller också fokusera växten. Fokuseras växten, så uppkallas bären efter växten och vi får ord av typen häggbär. Fokuseras bären, får bären ett självständigt namn, som också används för hela växten, av typen björnbär eller krusbär. Men X i de självständiga namnen bär också på en kontrast. Bär som inte riktigt tillhör den mänskliga sfären får namn efter andra varelser - och det är ju suggestivt att giftiga bär förknippas med farliga varelser som ormar och troll - medan bär som har en mer omedelbar praktisk betydelse har förleder som knyter an till denna praktik.

Smultron
En samtida energisk försvarare av den språkliga relativitetshypotesen som John Lucy (Linguistic Diversity and Thought, Cambridge University Press, 1992) menar att kärnan i Whorfs teori om förhållandet mellan språk och tänkande handlar just om sådana här omfattande, halvt dolda språkliga mönster. En omläsning av Whorf jävar inte den poängen. Men det är just på den här punkten som Whorf blir verkligt problematisk.

Det problematiska är dock inte existensen av språkliga mönster av det här slaget. Tvärtom är påvisandet av sådana mönster en av Whorfs bestående insatser. Vad som är kontroversiellt är den roll som han anser att de spelar i det mänskliga vardagslivet. Tillspetsat uttryckt verkar Whorf anse att språket kommer före praktiken, att vi som språkbrukare, i och med att vi lär oss ett antal bärnamn, också lär oss det språkliga mönster som organiserar dem, och därmed dessutom tillägnar oss de relationer till bären som ligger till grund för det språkliga mönstret.

Jag skall återvända till det här resonemanget så fort jag har vecklat ut hela det svenska bärnamnsmönstret.

 


Sidansvarig: agnese.grisle@liu.se
Senast uppdaterad: 2016-02-05