Göm menyn

FTi Kultur: Karcevskijs princip, eller: Hur språk förändras

Jan Anward
(Finanstidningen 27/4 1995)

 

Jag hade tänkt börja den här artikeln med att gravallvarligt konstatera: De mänskliga språken befinner sig i ständig förändring. Men det verkar inte vara någon nyhet (utom möjligen för en del lingvister). I en notis i Dagens Nyheter för en tid sedan, under rubriken NoN:s Språklåda, skriver Kaj Svensson till och med: ”Att språket befinner sig i en ständig förändringsprocess är ett trivialt konstaterande.”

OK då. Språk befinner sig i ständig förändring. Det är helt trivialt. Men HUR de gör det är ett långt ifrån trivialt problem.

Ändå föreligger den principiella lösningen på problemet sedan långt mer än ett halvt sekel, i en kort och sällan beaktad artikel med den kryptiska titeln ’Om det språkliga tecknets asymmetriska dualism’, som den ryske lingvisten Sergej Karcevskij publicerade 1929.

Karcevskij (1884-1955) hade en osviklig förmåga att befinna sig i händ- elsernas centrum. Efter upproret 1905 och ett år som politisk fånge lämnade han 1906 Ryssland och begav sig till Genève, där han blev elev till Ferdinand de Saussure, den moderna lingvistikens grundläggare. 1917 återvände han till Ryssland, med Saussures språkteori i bagaget. Bland dem som stiftade bekantskap med Saussure genom Karcevskiljs förmedling var Roman Jakobson, en av 1900-talslingvistikens huvud- figurer. 1919 lämnade Karcevskij återigen Ryssland och begav sig till Prag, där han var och med om att bilda Cercle Linguistique de Prague, den strukturella lingvistikens centrum under mellankrigstiden. Slutligen återvände han till Genève, där han tillsammans med Bally och Sechehaye, också Saussures elever och utgivare av dennes Cours de Linguistique Générale, grundade Société Linguistique de Genève, den organisation som under 1900-talet systematiskt vårdat arvet från Saussure. Någon borde skriva en roman om, eller åtminstone biografi över, Karcevskij.

*

I sin artikel formulerar Karcevskij en princip som gör språk till dynamiska system:

”Signans [den språkliga formen] och signatum [betydelsen] glider ständigt längs ’verklighetens sluttande plan’. Var och en ’svämmar över’ de gränser som dess partner satt för den: signans strävar efter att skaffa sig andra betydelser än den den har, signatum sträver efter att bli uttryckt med andra medel än sin form.”

Den förmänskligande retoriken kan vi lugnt bortse ifrån. Karcevskijs prin- cip handlar inte om några inre processer i språksystem. Den beskriver vad som händer när någon använder ett språksystems resurser för att framställa ett konkret ämne. Grundidén är helt enkelt att varje använd- ning av ett språksystem förändrar systemet.

Karcevskij ger följande exempel: någon kallar någon annan fisk, för att beskriva denne som passiv och slapp. Därigenom får fisk en ny betyd- else, och den betydelse som förenar ord som flegmatisk, passiv och slapp får ett nytt uttryck. Med Karcevskijs terminologi, så får fisk får en ny homonym och flegmatisk, passiv och slapp får en ny synonym, vilket innebär ett förändrat språksystem.

Den nya användningen av fisk är förstås en metafor. Man kunde invända mot Karcevskij att hans princip bara gäller sådan ’kreativ’ användning av språket, att den inte gäller ’bokstavlig’ språkanvändning, där varje form uttrycker ’sin’ betydelse och inget annat. Men då har man missförstått språkanvändningens natur.

För det första: Som Karcevskij betonar är också bokstavlig språkanvänd- ning kreativ. Det finns fler saker än ord och därför möter vi ständigt före- teelser som vi måste benämna för första gången. Att möta en ny katt och då kalla den för katt är ingen automatisk konsekvens av det språk- system vi har lärt oss, utan, precis som i en metafor, en kreativ tillämp- ning av det systemet på ett konkret ämne.

För det andra: Som modern pragmatisk teori eftertryckligt demonstrerat, så kan inget språkligt uttryck uttömmande beskriva ett konkret ämne. Språkanvändning handlar om att med hjälp av språkliga uttryck och en delad bakgrundskunskap skapa så mycket betydelse som möjligt. Bak- grundskunskapen går aldrig att komma ifrån. (Man kan lätt övertyga sig om det genom att försöka beskriva något man har varit om på ett sätt som inte kräver några förkunskaper alls – och jag menar inga alls.) Och bakgrundskunskapen ger de språkliga uttrycken en merbetydelse som de annars inte skulle ha. Filosofen H. P. Grice var den som först visade hur det går till. Antag att jag frågar någon var jag kan köpa kaffe och får svaret att det finns en mack runt hörnet. Med bakgrundskunskapen att man kan köpa det mesta på en mack och en förtröstan på att den andre är en samarbetsvillig samtalspartner, som ger så mycket relevant inform- ation som jag behöver, kan jag frimodigt dra slutsatsen att macken ifråga också säljer kaffe.

Att formulera sig blir därför att, i ett givet sammanhang, bestämma vilken bakgrundskunskap som är relevant och välja språkliga uttryck som, givet den kunskapen, skapar så mycket betydelse som möjligt.

Bokstavlighet är då – liksom metafor – bara ETT sätt att använda ett språksystems resurser. Valet mellan bokstavlighet och metafor (och andra slag av retorisk taktik) beror av vad som uppfattas som sant, rätt, skönt, och kanske rent av heligt, i ett givet sammanhang. Stagnelius ”Kvällens gullmoln fästet kransa / Älvorna på ängen dansa” svarar på helt andra estetiska krav än det ungefärligen likvärdiga ”Det är lite dimmigt nu efter solnedgången”. Och Boileaus ”J’appelle un chat un chat, et Rolet un fripon” (Jag kallar en katt en katt och Rolet en skälm) är inte en semantisk princip, utan ett moraliskt ställningstagande.

*

Språksystem är dock inte fullt så lättrörliga som Karcevskijs princip för- utsäger. Vi myntar inte hela tiden nya uttryck för vardagliga företeelser som bord, stolar och tandborstar. Ord som betecknar sådana saker får inte hela tiden nya betydelser. Väsentligheter däremot, som mat, sex, det andra könet, pengar, sprit, tobak och kaffe, drar hela tiden till sig nya uttryck, som också har en tendens att sprida sig till andra betydelse- områden.

Som en första tumregel kunde vi säga att den språkliga rörligheten inom ett ämne är högre, ju oftare man pratar eller skriver om det ämnet. Det är i ämnen och betydelser som är centrala i olika verksamheter som ord ut- vecklar synonymer och homonymer. De flesta av oss har många fler synonymer för pengar och snaps än vi har för tandborstar, helt enkelt för att vi oftare pratar om pengar och sprit. Och ekonomi och drickande är mycket oftare anlitade källor till metaforer än tandhygien.

Men ordförrådet i en verksamhet har inte bara till bara till uppgift att ut- trycka de betydelser som är centrala där. Det används också för att be- gränsa tillgången till verksamheten, för att innesluta och utesluta. Definierar man sig som minimalist, så visar man att man tillhör avant- gardet, om man är teoretisk lingvist av Chomskys skola. Är man konst- när eller tonsättare blir effekten förmodligen den motsatta.

Ortodoxier, som kommunistpartier, nykterhetsloger och trossamfund, präglas av troheten mot ett ursprungligt ordförråd. Bara de som behärsk- ar och håller fast vid det ursprungliga ordförrådet kan vinna inträde i och stanna kvar i verksamheten. Därmed hålls den språkliga rörligheten i schack.

I verksamheter som har i stort sett samma innehåll över längre tids- perioder, som reklam eller delar av den offentliga debatten, accelereras däremot den språkliga rörligheten, eftersom den blir det viktigaste medlet att definiera nya positioner inom verksamheten.

Den språkliga rörligheten inom ett ämnesområde, som Karcevskijs princip förutsäger, beror alltså på ämnets vikt i olika verksamheter och den språkliga formens roll när det gäller att reglera tillgången till dessa verksamheter.

*

Den ökade användningen av tuff, som jag tog som utgångspunkt för min förra artikel (Finanstidningen 17/3 1995), är inte svår att förstå mot den här bakgrunden. I den ekonomiska krisens Sverige, där sparpaket och deras konsekvenser hela tiden står på dagordningen, har svåra beslut och svåra omständigheter blivit vanliga ämnen, som naturligt leder till ökad språklig rörlighet. Tuff verkar vara en del av den ökade rörligheten, ett ord som rekryterats för att uttrycka en gammal betydelse på ett nytt sätt och sedan fått nya användningar.

Samtidigt finns det inte mycket nytt att säga om de här sakerna. Och ingen ortodoxi styr ordförrådet. Det är alltså fritt fram för aktörer i den offentliga debatten att inta nya positioner med hjälp av nya ord.

Om den ekonomiska krisen fortsätter, så kommer säkert användningen av tuff att klinga av. Andra ord kommer att ta dess plats. Tuff kommer att sjunka ned på en normal användningsnivå och inta sin plats i olika serier av synonymer: svår, besvärlig, jobbig, tuff, …; svår, impopulär, tuff, ...; etc. Förmodligen kommer ingen av dessa synonymer att ha trängts undan av tuff, eftersom ett sådant undanträngande tar mycket längre tid än tuff rimligen har på sig.

*

Innebär nu den ökade användningen av tuff framsteg eller förfall? I min förra artikel presenterade jag ett kriterium på språkligt förfall: semantisk förlust och ett kriterium på språkligt framsteg: ökad språklig effektivitet, mätt som den grad av ansträngning som krävs för att uttrycka en viss betydelse.

På lång sikt innebär den ökade användningen av tuff inte någon semant- isk förlust, om min prognos är riktig. Snarare är det frågan om en liten vinst, eftersom synonymin på området ökar.

När det gäller språklig effektivitet, så kan vi notera att tuff är ett kort och bra ord, som Jespersen säkert skulle ha gillat. Problemet är att det aldrig kommer att vara det enda uttrycket på området. Är inte ytterligare ett ord på ett betydelseområde en effektivitetsförlust, även om ordet i sig är behändigare än de tidigare orden på området?

Den ökade användningen av tuff innebär därför egentligen varken fram- steg eller förfall. Förmodligen är frågan helt enkelt fel ställd. Förändringar av det här slaget är en del av språkets normala liv. Det verkar till och med rimligt att säga att det är just på det här sättet som språkbrukare upprätthåller ett språks uttryckskraft och smidighet.

Ändå reagerar tänkande människor ofta surt på sådana här förändringar. Varför? Om det handlar min nästa artikel.


Sidansvarig: agnese.grisle@liu.se
Senast uppdaterad: 2016-02-05