Göm menyn

FTi Kultur: Ett oändligt antal ord?

Jan Anward
(Finanstidningen 24/4 1998)

 

När jag förhör mina barn på svensk grammatik råkar jag ofta i bryderi. Ska jag tala om för dem hur det egentligen är eller ska jag hjälpa dem att klara skrivningen väl? Det som lärs ut i den svenska skolan om svensk grammatik är ibland föga bättre än en samling vandringssägner, som bara en specialist kan koppla tillbaka till meningsfulla påståenden om svenskan.
Men även en ärrad veteran som jag hajade till när jag för ett tag sedan slog upp Uppdrag Svenska 3 (av Arkhammar, Norberg, Stanger Eriksson och Sundell, Almqvist & Wiksell 1990) på sidan 292 och läste:

”Substantiv, adjektiv, verb kallas också ‘öppna ordklasser’. De innehåller ett oändligt stort antal ord, och de blir hela tiden ännu större genom att vi lånar in nya ord för nya begrepp, nya saker från andra språk och dessutom bildar nya ord av gamla genom sammansättningar och avledningar.”

En oändlig mängd som hela tiden blir större? Vad skulle det innebära? Bland annat att en fullständig svensk ordbok skulle vara oändligt lång, innehålla ett oändligt antal sidor, precis som den bibel som Jorge Luis Borges skriver om i sin novell ”Sandens bok”. I en sådan bok kan man aldrig återigen hitta ett ord som man en gång har lyckats slå upp.
Och dessutom skulle denna oändligt långa bok hela tiden behöva utökas!
Vem sa att grammatik inte är fantasieggande?

Arkhammar och de andra har inte egentligen fel i det de säger. Problemet är att de kortslutit en vital distinktion och därmed gjort hela resonemanget obegripligt. Distinktionen är den mellan det aktuella ordförrådet i ett språk och det potentiella ordförrådet i samma språk. Det aktuella ordförrådet i ett språk är alla de ord i språket som någon någonsin har använt. Det potentiella ordförrådet är det aktuella ordförrådet plus alla ord som skulle kunna användas i språket.

Det aktuella ordförrådet i svenskan är förstås ändligt. Antalet olika ord som någon yttrat eller skrivit på svenska under tidernas lopp är självklart mycket stort, men det är ändligt, eftersom en människa bara kan yttra ett ändligt antal ord under sin livstid och det bara funnits ett ändligt antal svensktalande.
Därför klarar vi oss med ordböcker av ändlig längd.
Det aktuella ordförrådet kan också bli större och större. Det blir det, om vi lägger ihop alla ord som någonsin funnits i svenskan, eller om vi ser på hur en individs aktuella ordförråd - alla de ord i språket som den individen har använt - utvecklas under loppet av hennes levnad (före seniliteten). Däremot är det inte självklart att en vuxen persons aktuella ordförråd är större nuförtiden än för hundra år sedan, i genomsnitt. Ett stort antal nya ord har kommit i bruk sedan dess, det är sant, men ganska många har också kommit ur bruk.

Oändligheten dyker upp först när vi ser på det potentiella ordförrådet i svenskan. Det är faktiskt fullt möjligt att säga att det finns ett oändligt antal potentiella ord i svenskan. Men då måste vi veta vad det är vi säger.

En stor och öppen ordklass som substantiv i svenskan består grovt sett av tre slags ord: enkla ord, som ‘kvinna’, ‘mod’ och ‘sajt’, avledda ord, som ‘o-ro’, ‘mål-ning’ och ‘släkt-skap¿’, och sammansatta ord, som ‘köttbulle’ och ‘informationsteknologi’.
De enkla substantiven i svenskan, är många, men de utgör ett ändligt antal. De blir fler genom lån från andra språk, men nästan aldrig genom att helt nya ord, som Pippi Långstrumps ‘spunk’, myntas.
Oändligheten kommer dock inte från lånorden. Visserligen finns det kanske ett oändligt antal nya begrepp och saker som väntar på sina svenska ord, men det finns inte ett oändligt antal ord som väntar på att lånas in i svenskan. För att ett ord ska kunna lånas in i svenskan måste det tillhöra det aktuella ordförrådet i något annat språk och det sammanlagda antalet aktuella ord i alla världens språk är visserligen stort - uppemot en halv miljard om vi räknar med 6-8 000 språk och 50 000 ord i varje språk - men helt klart ändligt.
Oändligheten kommer i stället från rekursiva grammatiska regler - regler som kan ta sin egen output som input. Följande är ett ett enkelt exempel:

a. ‘Det regnar’ är en sats
b. ‘Det blåser’ är en sats
c. Två satser samordnade med ‘och’ är en sats

Det är c som är den rekursiva regeln. c säger att ‘det regnar och det blåser’ är en sats. Men den säger också att den satsen i sin tur kan samordnas med en annan sats: ‘det regnar och det blåser och det regnar’, ‘det regnar och det blåser och det regnar och det blåser’, till exempel - och att vilken samordnad sats som helst kan själv kan utgöra ett led i en ännu längre samordnad sats. Om vi inte postulerar någon godtycklig gräns för hur långa satser får vara, så får vi en oändlig mängd av satser.
När det gäller ord, så är det reglerna för avledning och sammansättning som kan vara rekursiva.
I svenskan är inte reglerna för avledning - hur man bildar nya ord med hjälp av förleder och ändelser - rekursiva. Ibland kan det se ut som om vi har någon slags rekursivitet i avledningen. Vi kan till exempel av ‘en’ bilda ‘enhet’ genom tillägg av ‘-het’. Av ‘enhet’ kan vi sedan bilda ‘enhetlig’ och av ‘enhetlig’ kan vi så bilda ‘enhetlighet’, genom tillägg av ‘-het’ en gång till. Men de avledningsregler som är inblandade:

a. Av ett ord som slutar på -het kan det bildas ett adjektiv
med hjälp av ändelsen -lig
b. Av ett adjektiv som slutar på -lig kan det bildas ett substantiv
med hjälp av ändelsen -het

utgör inget rekursivt regelsystem. Output av b kan aldrig utgöra input till a. Det finns inget ord ‘enhetlighetlig’. ‘Ätlig’ kan byggas ut till ‘ätlighet’, men inte till ‘ätlighetlig’ eller ‘ätlighetlighet’.
Det finns dock inget som i princip hindrar språk från att ha rekursiv avledning. Inuit (grönländsk eskimåiska) är ett språk där avledningsreglerna helt klart bildar ett rekursivt regelsystem.
I svenskan är det sammansättningarna som inför oändlighet. Följande två regler räcker för att ge en aning om möjligheterna:

a. ‘Kok’, ‘bok’, ‘hylla’, … är ord
b. Ett ord sammansatt med annat ord är ett ord

Det är bara att fylla på med enkla ord i a och sedan börja göra sammansatta ord med först enkla och sedan sammansatta ord som beståndsdelar:

Kokbok,
kokbokshylla,
kokbokshyllestöd,
kokbokshyllestödsskruv,
kokbokshyllestödsskruvtillverkning
kokbokshyllestödsskruvtillverkningsort
osv.

Så länge vi inte bestämmer oss för att sammansättningar bara får ha en viss längd, så får vi en oändlig mängd potentiella sammansättningar i svenskan.
Vissa av dem är av en längd som gör att vi måste invänta saligheten för att kunna använda dem, men det är förstås ovidkommande i sammanhanget.
Antalet potentiella sammansättningar av bara enkla ord är också det imponerande stort, om än inte oändligt. Av 10 000 substantiv går det att göra 100 miljoner sammansatta substantiv. Om vi antar att vi kan haspla ur oss en sammansättning i sekunden, vilket är en ganska snabb takt, och om vi räknar med åtta timmars arbetsdag, så skulle det ta uppemot tio år att säga alla dessa sammansättningar.
Och de flesta av dem är, som Johan Althoff säger, osagda och väntar bara på kreativa språkbrukare. Eller också är de bara obetydligt begagnade, men har kvar sin fulla lyster. Varför använder ingen ‘pastillhäck’, ‘biröst’ eller ‘svinnmat’?

Och så tillbaka till mitt pedagogiska bekymmer. Varför måste högstadielever nöja sig med obegripliga halvsanningar om sitt eget språk? Varför får de inte veta hur det är egentligen? Varför utlyser inte Skolverket en tävling för att få fram vettiga läromedel i svensk grammatik för grundskolan och gymnasiet?
Grammatik är spännande, när den görs på riktigt.



Not: Orden ‘pastillhäck’, ‘biröst’ och ‘svinnmat’ kommer från sextiotalets konkreta poesi, närmare bestämt från Bengt-Emil Johnsson, Jarl Hammarberg-Åkesson och Öyvind Fahlström.
En gammal men utmärkt bok om svensk ordbildning är Ulf Telemans Om svenska ord från 1970. Johan Althoff skriver engagerat om svenskans outtömliga ordförråd i kapitel 10 i Det mesta är osagt (Alfabeta 1996). Se också min recension av Althoffs bok på den här sidan (Fti 29/1 1998).

 


Sidansvarig: agnese.grisle@liu.se
Senast uppdaterad: 2016-02-05