Göm menyn

FTi Kultur: Det verkliga förhållandet mellan språk och värld

Jan Anward
(Finanstidningen 6/12 1996)

 

"Vem är det egentligen som har hittat på från början, vad orden ska betyda" undrar Tommy i Pippi Långstrump.

Det klassiska svaret är förstås Adam. I Första Mosebok 2: 19-20 läser vi (i 1917 års översättning):

"19. Och HERREN Gud danade av jord alla markens djur och alla himlens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande varelse, så skulle den heta.

20. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han icke någon hjälp, sådan som honom hövdes."

Pippi (i kapitlet 'Pippi hittar en spunk') har dock en annan åsikt:

"Antagligen en hoper gamla professorer, sa Pippi. Och nog får man väl säja att folk är konstiga! Tänk vilka ord dom hittar på! 'Balja' och 'träplugg' och 'snöre' och sånt där som ingen människa kan begripa var dom får det ifrån."

Och som det naturbarn hon är, så vänder hon på den adamitiska kuttingen. Hon väntar inte på att pappa ska leda fram det som ska benämnas. Pippi hittar först på ett ord och går sedan ut i världen för att hitta en referent till det. Och pappa har ingenting med saken att göra. han är ju inte ens där.

"Men 'spunk', som verkligen är ett bra ord, det låter dom helt enkelt bli att hitta på. Vilken tur att jag kom på det! jag ska nog ta reda på vad det betyder också."

Ingen av de här berättelserna skulle platsa i en handbok i språkfilosofi. Där står i stället pojken Quine i det höga gräset och ser en hare skutta förbi, samtidigt som en inföding i närheten utstöter 'gawagai'. Men om det betyder hare eller öron eller kanske en halv hare på en ganska stor äng kan den lille pojken inte bli klok på. Kanske har infödingen bara ont i magen?

Smultron
Det gemensamma för de här berättelserna är att de drar en rågång genom tillvaron. På ena sidan har vi språket, på den andra sidan har vi världen. Språkinlärning och språkskapande går ut på att spänna trådar mellan ord och saker, tvärs över rågången, så att ett ord följer med när vi tar i en sak och en sak följer med när vi tar i ett ord.

Var kommer den här föreställningen om förhållandet mellan språket och världen ifrån? Den verkar helt enkelt vara en projektion av den vuxne språkbrukarens erfarenhet. Hur skulle det vara att inte ha något språk? Det måste vara som när vi inte vet vad något heter, eller som när vi hör ett ord som vi inte vet vad det betyder.

Berättelsen om Adam bygger på erfarenheten av att inte veta vad en sak heter, men får sin poäng av att det är den första människan i världen som inte vet vad saker och ting heter. När vi ser en sak som vi inte vet vad den heter, så frågar vi förstås vad den heter. Det kan vi ju inte göra innan vi har lärt oss språket. Så då vi får lyssna på hur andra pratar om saken. Men om det nu inte finns några andra, om jag är den första människan i världen, då måste jag själv hitta på ett namn.

Berättelserna om Pippi och Quine visar oss hur det är att inte veta vad ett ord betyder. Naturligtvis brukar vi fråga också i det läget. Men om vi inte kan språket, så måste vi försöka gissa vad infödingarna menar. Och om det är ett ord som ingen annan har hört heller, vad gör vi då? Går ut och letar efter en passande sak, förstås!

Ord utan saker, saker utan ord är det stoff som berättelser om språkets ursprung, hos släktet eller hos det lilla barnet, vävs av. Det är det närmaste vi i vår fantasi kan komma ett språklöst tillstånd.

Smultron
Men i verkligheten går inte språkinlärning till så här. I verkligheten tar mamma och pappa lilla Pippi och lille Adam i handen och går ut i blåbärsskogen. Där får de lära sig att hitta och känna igen blåbär, vad man gör med dem och vad de heter, i en enda integrerad verksamhet.

Att verksamheten är den grundläggande mänskliga kunskapsformen är en insikt som förenar så olika tänkare som Heidegger, Vygotskij och Wittgenstein. I en verksamhet framträder världen på ett särskilt sätt: den består av de personer (partners och motståndare), handlingar, föremål, redskap och mål som ingår i verksamheten, som, med Heideggers ord, är tillhands i verksamheten. I blåbärsskogen består världen av mamma och pappa, andra bärplockare, strövandet, plockandet, blåbären, korgarna och målet att fylla korgarna med blåbär. Resten av tillvaron är bara omgivning - förhanden, men inte tillhands, med Heideggers terminologi.

Vad man kallar något är därför i grunden en praktisk fråga. Ord myntas och lärs in för vara tillhands i verksamheter där det de betecknar också är tillhands. Ordet blåbär förbinds inte med själva blåbären genom en tråd som spänns över en metafysisk rågång. Blåbären och deras namn hänger redan ihop när man invigs i bärplockningens mysterier. Den värld som verksamheten avtäcker är redan en benämnd värld, där ord finns tillhands i lika hög grad som personer, handlingar, föremål, redskap och mål.

Den förbindelse mellan språk och världsbild som Whorf sökte går därför inte att hitta som någon sorts allmän relation mellan språk och kultur. Förbindelsen skapas istället i konkreta verksamheter, kulturella praktiker. En verksamhet avtäcker världen på ett särskilt sätt, ger en speciell bild av världen. Samtidigt tillhandahåller den ett språkbruk som tar den bilden av världen för given.

Smultron
Därför kan ett och samma språk, som svenska, rymma en mängd olika världsbilder. Om vi har flera olika verksamheter som riktar sig mot samma del av tillvaron, så framträder en särskild värld och ett särskilt språkbruk som tar den världen för given i var och en av dessa verksamheter.

Jämför bara vardagsspråkets begrepp bär och frukt med de botaniska begreppen bär och frukt. I den botaniska världen är bär och frukt inte kategorier på samma nivå. Frukt är den överordnade kategorin och bär är bara en särskild slags frukt, en mångfröig frukt som faller av och inte öppnar sig och som har en köttig eller saftig fruktvägg. I den botaniska meningen är inte bara lingon, utan också gurkor, meloner och apelsiner, bär; och varken hallon eller körsbär är bär: de är stenfrukter.

Den botaniska världen är överhuvudtaget en förvirrande värld, där någon Orwellsk Storebror verkar ha varit i farten. Det är en värld där meloner, men inte hallon, är bär, där slånbär, men inte äpplen, är frukter och där björkfrön, men inte valnötter, är nötter. Och ett smultron, den här artikelseriens totembär, är förstås heller inget bär. Det är en skenfrukt med nötter på.

Hemligheten är förstås att botaniken klassificerar växter efter hur den fortplantar sig, medan vardagslivet klassificerar växter efter vad man kan göra med dem.

När vi vill se hur ett språk förhåller sig till världen måste vi därför alltid införa en tredje, förmedlande faktor, en språkbrukare, i en viss verksamhet, med ett visst perspektiv på världen. Det är först genom den förmedlingen som språket träder i kontakt med världen.

 


Sidansvarig: agnese.grisle@liu.se
Senast uppdaterad: 2016-02-05